Starka algoritmerna tycks kunna splittra äldre gemenskaper som bowlare och biobesökare

Det finns en väldigt stark övertro till algoritmer eftersom de bygger helt på matematik och matematiken är en exakt och i princip ofelbar vetenskap.

Vem minns ännu Altavista? Det var min första sökmotor när jag fick en egen dator någon gång på 1990-talet. En vän upplyste mig då, i e-posten, om att Google var mycket snabbare, effektivare vad gällde att vaska fram information som var relevant (för mig, för vem?). Det var deras "smarta" algoritmer som var hemligheten bakom framgången.

Sedan kom ju i allt snabbare följd: Youtube, Facebook, Amazon (som ju är en hybrid mellan nätet och de fysiska tingen, men allt mindre i takt med att allt fler av kulturprodukterna blir elektroniskt framställda), Twitter, Tiktok, Netflix, Instagram och allt vad de olika tjänsterna kan tänkas heta. Men förstår vi vad den här förändringen innehåller och innebär?

En fin analys gjordes av Petra Laiti (HBL, I dag-kolumnen, 18.12). Ingen är immun mot algoritmerna, skrev hon och tillade att vi nu börjar se hur våra bubblor totalt kan stänga in oss i en ekokammare när det gäller i princip vad som helst. Om algoritmerna, som hon påpekade, leder till att vi får allt svårare att skilja mellan kritiskt tänkande och konspirationer som är menade att exploatera och skada oss, då är vi alldeles tydligt på väg in i en djup existentiell kris, kanske rentav ett nödläge ur ett demokratiskt perspektiv.

I The Atlantic skrev Derek Thompson om hur bowlinghallarna i USA står tomma i dag och tillade att detsamma nu håller att hända med biograferna. När allt mer konsumeras via skärmen – hemdator, padda, smarttelefon, tv eller liknande – leder det till att de gemensamma utrymmena i samhällena fysiskt sett blir allt färre, gator och torg blir allt ödsligare, klubbarna och samlingsrummen allt tommare. När också jobben och skolarbetena håller på att flyttas ut, i varje fall tillfälligt under pandemin, finns det egentligen ingenting som säger att inte en del av utflyttningarna kan bli bestående. Företagen och samhället kan räkna med besparingar på grund av distansarbete. Det gemensamma tunnas ut, ensligheten framför rutan ökar.

Frågan handlar också om tilltron till algoritmerna. Det finns en väldigt stark övertro till algoritmer eftersom de bygger helt på matematik och matematiken är en exakt och i princip ofelbar vetenskap. Många tänker att algoritmen vet bäst och att den är överlägsen mänsklig kapacitet tack vare sina megaflops (sin beräkningskapacitet).

I och med att algoritmerna fungerar utifrån mänskliga kommandon finns det per automatik inbyggt i system som använder dem partiskhetseffekter och subjektiviteter som blandas med det förment objektiva i algoritmernas logik. Det är det här draget som kanske är det mest problematiska med algoritmerna som fenomen: att de suddar ut gränslinjerna mellan subjektivt och objektivt, att de fungerar identitets-, åsikts- och därmed även fördomsförstärkande. Förstärkningseffekten gör dem kraftfulla på ett sätt som annars bara bilder och bildberättelser kan. Men till skillnad från bilderna är förstärkningseffekten hos algoritmerna dold. Den opererar bakom det som syns för användaren av dess resultat. Det har också visat sig att en rad stora it-företag gjort sig skyldiga till överträdelser på grund av algoritmerna. Exempelvis Googles sökmaskiner skapar enligt rapporter i medier dominanta narrativ som återspeglar hegemoniska inramningar och föreställningar som exempelvis kvinnor eller färgade kan uppleva som diskriminerande.

De starka algoritmerna tycks kunna splittra äldre gemenskaper som bowlare och biobesökare samtidigt som de lett till en explosiv ökning av fenomen som nättribalism och spridande av konspirationsteorier. Donald Trump som fenomen är svår att tänka sig utanför det här sammanhanget. Hans demagogi tycks visserligen vara effektiv vid fysiska massmöten, men fungerar också i tv och inte minst på Twitter. Den har skapat en kult av ett nytt slag politiskt sett. Resultatet blir ett samhälle utan en mitt, utan konsensus och möjlighet till debatt.

Att vara alarmistisk är problematiskt. Att som filosofen Santiago Zabala säga att vi i dag borde inse att vi befinner oss i ett ständigt undantagstillstånd är något jag värjer mig emot instinktivt. Risken finns att vi blir "kapade" på den digitala upplevelsemarknaden, att vi hela tiden tvingas leva med red alert-knappen intryckt. Men kanske är det ändå en risk vi tvingas leva med i och med att "domedagsmaskiner" som Facebook och Google får allt större inflytande över våra liv, något Adrienne LaFrance är inne på. Kanske finns det just en sådan ultimat, hit men inte längre-punkt, där vi riskerar att tappa kontrollen över de fenomen vi skapat, likt Victor Frankenstein i Mary Shelleys roman.

Sven-Erik Klinkmann, Vasa

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning