Star Wars: Nystart med många gamla råvaror

Inget egentligt nytt under solen. Rogue One: A Star Wars Story bjuder på exotiska miljöer, obligatoriska luftstrider, planeter som pulveriseras, snacksaliga robotar och bångstyriga oppositionella element som ger imperialistpacket en match. Bild: Lucasfilm LFL

Rogue One är något mörkare och skitigare än många av de tidigare Stjärnornas krig-installationerna, utan att för den skull vara fullt lika nostalgisk som The Force Awakens häromåret, skriver Krister Uggeldahl i sin recension.

SCIENCE FICTION

Rogue One: A Star Wars Story

Regi: Gareth Edwards. Manus: Chris Weitz och Tony Gilroy. Foto: Greig Fraser. I rollerna. Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tydyk, Donnie Yen, Ben Mendelsohn.

Det finns stunder när man önskar sig tillbaka till tiden när Stjärnornas krig var ett rymdäventyr bland andra (okej, det är förstås en sanning med modifikation), när filmer av den här typen inte nödvändigtvis ingick i ett populärkulturellt pussel med idel intrikata fanboy-slängar.

Alltså är det inte så konstigt att en vanlig dödlig ibland har lite svårt att hänga med i svängarna, något som kan te sig absurt med tanke på att George Lucas skapelse de facto gick i bräschen för en infantilisering av den amerikanska 70-talsfilmen (snacka om fadersmord, som sig bör Darth Vader-kopplingar).

Men det var då det, nu inbjuder vart och vartannat Marvel-äventyr till trivia, knep och knåp samt hjärngymnastik i den högre skolan. Samtidigt ska det ju sägas att den nya Stjärnornas krig-filmen, Gareth Edwards Rogue One: A Star Wars Story, inte tillhör de värsta i klassen.

Felicity Jones som Jyn Erso. Bild: Jonathan Olley

Blinkningarna och referenserna finns där, sida vida sida med en och annan gammal bekanting, men inte så att det skulle sänka (rymd)skeppet. Man kommer rätt långt med vetskapen om att rymdoperan i fråga tillkommit i utkanterna av den så kallade Skywalker-sagan och därför fungerar som ett något sånär självständigt verk med spin off-kvaliteter.

Tilläggas kan dock att filmen i termer av tidsperspektiv skjuter in mellan Mörkrets hämnd och Star Wars-originalet, episod tre respektive fyra enligt den officiella räkningen.

Hur som helst vankas det gott om fräscha ansikten, bland dessa en kvinnlig hjältinna som lystrar till namnet Jyn Erso (Felicity Jones, senast aktuell i Robert Langdon-filmen Inferno och Sju minuter efter midnatt). Hon är den rebelliskt lagda tösen som i unga år förlorar kontakten med sin far (Mads Mikkelsen), den ofrivillige vapenkonstruktören.

Tjugo år senare skakar hon galler i ett av (det onda) Imperiets fängelsehålor, bara för att fritas och erhålla en hologramhälsning från farsgubben. Den rackaren har i samband med bygget av Dödsstjärnan, det fruktade supervapnet, sett till att konstruera ett systemfel som nu väntar på att aktiveras.

Orsak nog att kosta på sig ett besök i Imperiets högkvarter, detta med flankstöd av Diego Lunas unga rebell och en handfull andra trubbelmakare till vilka hör asiaterna och vise männen Jiang Wen och Donnie Yen samt roboten K-2SO (Alan Tyduk).

I motståndarlaget noterar man inte minst Ben Mendelsohns kommendör, en seriöst skrämmande typ med en närmast fascistoid agenda.

Bild: Lucasfilm Ltd./Jonathan Olley

Mörkare

Så vad säga om själva filmen? Tja, inget nytt under solen är ett betyg som ligger nära till hands. Rogue One är något mörkare och skitigare än många av de tidigare Stjärnornas krig-installationerna, utan att för den skull vara fullt lika nostalgisk som The Force Awakens häromåret.

Så varvas de obligatoriska luftstriderna med planeter som pulveriseras, med snacksaliga robotar och bångstyriga oppositionella element som ger imperialistpacket en match.

På plussidan noterar man den ofta realistiska framtoningen som i kombination med de utomordentligt exotiska miljöerna (Island utmärker sig än en gång, liksom Maldiverna) gör att ögat vilar.

Och visst är det, med hänvisning till George Lucas träiga inkarnationer, lite häftigt med skådespelare som inte fryser till is framför kameran (på tal om det noterar man att för tjugo år sedan döda Peter Cushing alias Moff Tarkin väcks till liv på konstlad väg), som fajtas på liv och död.

Trots detta hade man gärna sett lite mera muskler i skådespelarlogen, typ en Leif G.W. Persson, alternativt Harrison Ford, som med sin blotta pondus sätter folk på pottan. Det är inget större fel på Felicity Jones eller Diego Luna men nog känns det som om man skulle skicka barnen till byn, så att säga.

Krister Uggeldahl

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning