Stalins uteblivna ”revolution”

Josef Stalin, längst till höger, övervakade då vsb-pakten undertecknades 1948 av utrikesminister Molotov. Frågan är om vsb egentligen var Stalins plan B och att plan A var en så kallad vändning eller mjuk revolution? Bild: Okänd

Kimmo Rentola: Stalin ja Suomen kohtalo. Otava 2016. 240 sidor.

Josef Stalins sätt att göra "revolution" i andra länder var att utnyttja nyckelpositioner inom bland annat armén och hemliga polisen samt i sista hand röda armén. I Östeuropa skedde övergången till socialism inte på klassiskt marxistiskt vis genom de arbetande massornas uppror mot den härskande klassen.

Det stalinistiska revolutionskonceptet har professorn i politisk historia Kimmo Rentola skrivit om tidigare. I den här boken citerar han Stalin som med hänvisning till kuppförsöket i Estland 1924 redan följande år förklarade att de kommande revolutionerna i väst sker i anslutning till ett krig och att det för framgång krävs en insats av röda armén. Så var det tydligen tänkt att skulle ske också i Finland.

Fyra årtal

På bokens pärm finns fyra årtal: 1939, 1944, 1948 och 1950. Också utan att läsa boken kan man förstå att de tre första årtalen hänvisar till vinterkriget, fortsättningskrigets slutskede och de så kallade farans år efter kriget. I alla dessa fall hyste Stalin planer på att ockupera Finland eller i varje fall att ändra dess samhällssystem.

I vinterkrigets slutskede tog han hotet om västmakternas intervention på allvar och avstod. Sommaren 1944 var det viktigare att koncentrera sig på en erövring av Berlin och 1948 var en större intern "vändning" med stöd av FKP bara en reservplan för den händelse att Finland inte skulle ha godkänt det militärfördrag (vsb-pakten) som Stalin åstundade, hävdar Rentola.

Vändningen

Vändningen 1948 skulle vara något lindrigare än en revolution eller en kupp och processen skulle startas enligt ungersk modell genom arresteringar av politiska motståndare, bland annat socialdemokrater, med stöd av statspolisen som kontrollerades av kommunisterna.

En hotande "högerkupp" skulle fungera som förevändning. Det skulle bidra till att kommunisterna skulle vinna en majoritet i följande riksdagsval, räknade man med i Moskva.

Natten till 27 april, natten innan vsb-pakten godkändes i riksdagen, då borgarna och socialdemokraterna trodde att kommunisternas kupp skulle äga rum, var faran redan över.

Kunde man inte tänka sig att "vändningen" i själva verket var plan A och vsb-pakten plan B, som sedan förverkligades då plan A visade sig vara för besvärlig på grund av FKP:s och dess inrikesminister Yrjö Leinos svaghet, de finska samhällsinstitutionernas och partiernas styrka samt tilltagande internationella problem (västs reaktion på Prag-kuppen, en spirande Berlin-kris osv)?

1950

Men vad syftar årtalet 1950 på?

Rentola berättar att Stalin då åter planerade en större vändning i politiken gentemot Finland. Han räknade med att Koreakriget skulle utvidgas till en konflikt också i Europa, där Finland skulle stå på Sovjets sida. Så skedde dock inte. Men ännu följande år trodde Stalin på ett nära förestående krig i Europa, den här gången med Finland i fiendelägret.

Den omsvängningen i Stalins syn förklarar Rentola inte riktigt. Förverkligandet av en socialism som skulle påtvingas Finland enligt Stalins princip från 1925 (krig och röda armén) aktualiserades igen. Inte heller detta scenario förverkligades.

Det väsentliga i Stalins politiska skicklighet var hans förmåga till tvärvändningar, menar Rentola. Man kunde tillägga att en sådan förmåga fungerar bättre för en diktator än en demokratiskt vald ledare.

Tre faktorer

Rentola räknar upp tre faktorer som bidrog till att Finland klarade sig utan sammanbrott och ockupation: geografin, tidpunkten samt finländarnas motstånd som manifesterade sig främst i vinterkriget. Finland låg inte i vägen för en marsch till Tyskland såsom Polen. Och tidpunkten för fredsslutet 1944 var gynnsam för Finland då Sovjet var tvunget att beakta västmakternas landstigning i Normandie i juni 1944 och Tyskland var så försvagat att man inte förmådde vidta effektiva motåtgärder.

Vinterkriget hade en stor, kanske avgörande betydelse långt senare. Den seghet finländarna visade prov på i det kriget utgjorde vänskapens stenfot, hävdar Rentola.

Stalins politik gentemot Finland i början av 1950-talet borde utforskas grundligare. Den perioden har inte hos oss tidigare uppfattats som "farans år".

Rentolas bok ger en gedigen bild av Stalins roll under några dramatiska skeden i Finlands historia. Bilden baserar sig bland annat på underrättelse- och diplomatrapporter, inte bara finska och ryska. Rentolas språk är berömvärt koncist och klart.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning