Städer oense om borgmästarmodellen – oklara roller och maktkoncentration

Jan Vapaavuori (Saml) är Helsingfors första borgmästare och har fått stor synlighet sedan starten 2017. Bild: Tommy Pohjola/HBL Arkiv

Flera städer tvekar om borgmästarmodellen, och i Helsingfors konstaterar revisionsnämnden att det finns en hel del att förbättra. Samtidigt grälar borgmästarna inför öppen ridå.– Särskilt de biträdande borgmästarnas roll har visat sig vara en sådan sak som behöver utvecklas och slipas, och det gäller för både Tammerfors och Helsingfors, säger forskaren Jenni Airaksinen.

I sin färska utvärdering konstaterar Helsingfors stads revisionsnämnd bland annat att arbetsfördelningen mellan de biträdande borgmästarna och sektorcheferna behöver förtydligas. Dessutom behöver dialogen mellan sektorerna och stadskansliet förbättras och kanslichefens uppgifter utvärderas – i praktiken har kanslichefen inte blivit någon motvikt till borgmästaren, skriver nämnden.

Problemen låter bekanta för Jenni Airaksinen, universitetslektor i förvaltningsvetenskaper vid Tammerfors universitet, som deltagit i en utredning av just borgmästarmodellen och hur den tagits i bruk.

– Det som vi märkte i utredningen var att de biträdande borgmästarnas roll var rätt oklar, och att makten tenderar att koncentreras till borgmästaren, säger Airaksinen.

Tills vidare finns det ändå inte så många exempel att studera i Finland, och intresset för modellen är inte överväldigande. Enligt en färsk enkät från Kommunbranschens utvecklingsstiftelse, Kaks, anser bara tio procent av de tillfrågade kommunala beslutsfattarna att en direktvald borgmästare vore den bästa modellen, och något färre vill se en modell där borgmästaren väljs av fullmäktige.

Tammerfors var först med att införa modellen, genast efter att kommunallagen ändrats och gjort det möjligt år 2006. Sedan dess har Birkala, Tusby, Kärkölä, Puolanka och Helsingfors infört en modell med borgmästare i stället för stadsdirektörer.

Esbo och Uleåborg har för sin del gjort tummen ner och beslutat att avvakta, medan Åbo och Lahtis inför modellen i samband med kommunalvalet nästa år.

– I och med det har ungefär hälften av de stora städerna infört modellen, och då blir det intressant att se hurdana skillnader det blir mellan de städer som har den gamla modellen och de som infört borgmästarmodellen. Tills vidare är det bara sex städer som har borgmästare, och det ser lite olika ut i varje stad, säger Marianne Pekola-Sjöblom, forskningschef vid Kommunförbundet.

Dessutom finns en rad städer där politiker på ledande poster är hel- eller deltidsavlönade, ett slags hybridmodell.

– Kulturen är ganska varierande nu också. Men i de städer där man har borgmästare har den ledande politikern blivit synligare, och beslutsfattandet och arbetsfördelningen mellan politiker och tjänstemän på det viset mer genomskinlig, säger Pekola-Sjöblom.

Här kan också finnas en förklaring till att vissa tvekar.

– Det kan finnas en rädsla för att någon politiker ska bli alltför stark, och då kommunalvalet nu närmar sig är det inte ett så lätt beslut. Det kan finnas en rädsla för att någon dominerar för mycket, säger Pekola-Sjöblom.

Utmanande rollfördelning

Jenni Airaksinen skulle ändå inte ta så hårt på de inledande svårigheterna. I Helsingfors infördes borgmästarmodellen tillsammans med en omfattande organisationsreform så sent som 2017.

– Det här är en väldigt ny modell i Helsingfors, och det tar tid att hitta de nya rollerna i en stor förändring.

År 2017 slogs över trettio nämnder och direktioner och ett stort antal ämbetsverk ihop i en modell som bygger på fyra sektorer, med varsin nämnd. Sektorerna leds av sektorchefer och nämnderna av de biträdande borgmästarna.

– Rollfördelningen mellan de ledande tjänstemännen och de biträdande borgmästarna har visat sig krävande, och den har diskuterats mycket också i Tammerfors. Diskussionen har handlat om hur mycket den biträdande borgmästaren får blanda sig i beredningen och därmed utöva politisk styrning. I Helsingfors har man tyckt att det är viktigt att rollerna hålls isär, säger Airaksinen.

Det är inte alltid så lätt.

– Borgmästarmodellen tenderar att mjuka upp gränserna mellan beredning och politik, och till den del det handlar om att styra beredningen mot mer politiskt realistiska ramar behöver det inte vara någon dålig sak, säger Airaksinen.

Samtidigt har beslutsfattandet fått ansikten.

– Alla vet vem borgmästaren och de biträdande borgmästarna är, men hur många vet vilka sektorcheferna är? Borgmästarna syns. Men det skulle kanske vara bra att mjuka upp spänningarna i offentligheten, borgmästaren och de biträdande borgmästarna skulle gärna få se ut som ett funktionsdugligt team fastän de kan ha olika åsikter om saker, säger Airaksinen.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Högklassigt och hållbart direkt från producenten

Mer läsning