Stadens lungor andas tjärdoft och saltstänk

Skattar åt förgängelsen. Lea Niinikoski eldar upp sin egen sommarstuga vid Fårholmens södra strand. Stugan som byggdes 1950 ligger för nära vattnet enligt stadens nya direktiv, och är för rutten för att kunna flyttas. Bild: Cata Portin

Fårholmen ligger mitt i Helsingfors, men ändå avskärmad från stadsvimlet. De minimalistiska sommarstugorna med Gammelstadsvikens fågelskådarmecka som granne är hett åtrådda – och svåra att komma över. Just den här dagen är det full kalabalik vid stranden: en pensionär bränner upp sitt eget hus.

För ett barns korta ben i morfars fotspår kändes spängerna oändliga, den höga vassen ogenomtränglig. Någonstans längst därinne stod rördrommen i kamouflage och spelade på sin besynnerliga, dova basun.

20 år senare är spången ut till Fårholmen kvar på samma ställe, grånad men intakt, kantad av fackelblomster och renfana. Vandringen från Vandaforsens flugfiskarstränder genom vassen till ön som ligger i Gammelstadsviken tar inte mer än 10 minuter. Pustande joggare och hurtiga tyska fågelskådare möter upp på vägen.

Bekväm vandring. Hela sträckan genom vassen mellan fastlandet och Fårholmen är belagd med spänger. Vandringen tar omkring tio minuter. Bild: Cata Portin

Av utomordentlig betydelse för befolkningen är den som folkpark utnyttjade Fårholmen, skriver arkitekten Birger Brunila i en Helsingforsantologi från 1947. Då hade staden redan i över fyra decennier hyrt ut holmen som rekreationsområde till nykterhetsföreningen Koitto. Och här huserar Koitto alltjämt. Bakom strandens lövdungar ute på själva holmen skymtar föreningens högborg: det bastanta rödmålade timmerhuset Pohjolan Pirtti, byggt 1905.

En fyllig doft av nytjärade stockar dominerar i husets stora sal, med dansgolv och plats för 400 gäster.

– Aj, aj vilka fester man ordnade här. Olavi Virta, Tapio Rautavaara och orkestern Dallapé spelade för fulla salar. Numera hyrs huset ofta för bröllop, berättar pensionärsparet Juha och Ulla Kaasinen, medlemmar i Koitto och sommarinvånare på Fårholmen sedan 1998.

Sommarfesterna firades på nykter kaluv, åtminstone formellt. Verksamheten på ön skulle "bilda det arbetande folket och lära ungdomen uppskatta fysiskt arbete och idrott". Två kvarglömda kulstötningskulor i ett av salens hörn vittnar om forna somrars friidrottsläger.

– Men när det nyligen grävdes här i knutarna hittade man 60 brännvinsflaskor som gömts under jorden, säger Juha Kaasinen medan han klättrar upp i timmerhusets klocktorn.

Festlokal. Det stora timmerhuset mitt på Fårholmen hyrs ofta för bröllop och andra större evenemang. Huset, där bland annat Dallapé, Olavi Virta och Tapio Rautavaara spelade för fulla salar under nykterhetsföreningen Koittos sommarfester, rymmer upp till 400 gäster. Bild: Cata Portin

Ön mitt i staden

Från utsiktsplatsen i tornet avtecknar sig stadens silhuett i alla riktningar. Innanför Brändö bro och den framväxande Fiskehamnens kliniska höghus i söder syns Stenudden, arbetarpojken och bicycletavirtuosen Allu Kajanders smultronställe i Kjell Westös Där vi en gång gått.

I norr breder Gammelstadsvikens vassar ut sig, ett fredat och internationellt erkänt fågelparadis på 250 hektar där rariteter som skäggmes och citronärla trivs. Föroreningar och övergödning hann tillfoga området stora skador under 1900-talet, men sedan 1986 har avloppsvattnet från reningsverket i Vik inte längre runnit ut i havet.

En brun kärrhök glider ovanför strandängarna och vikarna, där vattenväxtligheten ställvis återhämtat sig.

– De första höghusen man såg från tornet var de nya elementhusen som dök upp i Rönnbacka, säger Kaasinen och pekar norrut.

– Och under den senaste tiden har vi kunnat följa med hur Arabia rest sig i väster. Ändå känns det inte alls som om man skulle vara mitt i staden när man sitter på sin stugterrass och inte ser annat än lövverk, vågor och vass, säger han.

Utsikt. Söder om Fårholmen breder Gammelstadsfjärden ut sig. I bakgrunden skymtar nybyggena i Fiskehamnen. Bild: Cata Portin

Nästan vägg i vägg

Stugan som Kaasinen själv har snickrat ihop ligger vid Fårholmens södra strand. Den är en av inte mindre än 130 småstugor belägna tätt intill varandra, med en maxstorlek på 16 kvadratmeter. Paret Kaasinen menar att grannsämjan är god, även om det är betydligt kortare avstånd "till närmsta hus" än Ulf Lundell ville ha det i Öppna landskap.

– Vi är inte rädda för människor. De som tillbringar somrarna här förenas av sin vilja att hämta kraft ur naturen. Visst är det mäktigt på våren och hösten när de trumpetande gåsplogarna drar förbi, säger Kaasinen.

I historieböcker om Helsingfors framväxt hamnar Fårholmen ofta i offsidefällan, även om det kunde ha varit precis tvärtom. Om Gustav Vasas Helsingforsvision hade blivit verklighet kunde Fårholmen i dag ha varit ett av stadens dyrare, stenlagda bostadsområden, i stil med Skatudden och Kronohagen.

Med våld ville den svenska kungen år 1550 grunda Helsingfors som en konkurrent till Tallinn just vid Vanda ås mynning – utan större framgång.

Den stad som Gustav Vasa framtrollade vid den för sitt laxfiske kända forsen var ingen praktisk skapelse och motsvarade säkerligen inte sin upphovsmans drömmar, skriver Helsingforshistorikern Eirik Hornborg, som beskriver bebyggelsen som "halmtäckta pörten och ruckliga uthus".

Spången leder ut till oasen mitt i stan. Gammelstadsvikens vassar är ett fredat fågelparadis med unik biodiversitet. Fågeltornet som överblickar vassen lockar stora mängder fågelskådare, i synnerhet under våren och hösten. Bild: Cata Portin

1640 flyttas Helsingfors centrum officiellt till sin nuvarande plats, och den gamla stadskärnan vid forsen hamnar i skymundan.

Staden dör småningom bort och förvandlas till Gammelstaden, där forsen sjöng för en handfull små stugor, skriver Hornborg.

Nu sjunger i stället koltrasten för paret Kaasinen på terrassen där de räknar med att kunna tillbringa också sina kommande pensionärssomrar. I en detaljplan från 2009 definieras Fårholmen som ett område avsett enbart för sommarstugor.

Stadens planer på att anlägga en industrihamn i Gammelstadsviken i början av 1900-talet har för länge sedan gått upp i rök, likaså Wärtsiläkoncernens försök att köpa ön som rekreationsområde för sina anställda på 1960-talet.

– Vårt nuvarande hyreskontrakt på 32 år känns tryggt. En stor fördel är också att holmen ligger så nära staden. Många stuggäster kommer hit bara för ett par timmar varje dag för att varva ner efter jobbet, säger Kaasinen.

Trädgårdspyssel. Juha Kaasinen och hans hustru Ulla har snart tillbringat 20 somrar ute på Fårholmen i Gammelstadsviken, Bild: Cata Portin

Går åt som smör i solsken

En som kände behov av att varva ner är Pekka från Uleåborg som kommer spankulerande längs med stigen efter att ha tillbringat morgonen och förmiddagen som barnvakt åt barnbarnen som bor i Arabia.

– Hyfsat gemytligt ställe, men ganska vildvuxen terräng. Och de här Helsingforsstugorna är rena rama rucklen om ni frågar mig. Kunde skötas mycket bättre, säger han.

Sett sina bästa dagar. Båtarna och stugorna vid Fårholmens stränder är i mycket varierande skick. En del farkoster har lämnats åt sitt öde. Bild: Cata Portin

Fastän Pekka inte är så begeistrad över byggena är efterfrågan på Fårholmsstugorna enorm. När staden för några år sedan lottade ut byggnadsrätt för ytterligare 19 småstugor anmälde 10 600 helsingforsare intresse.

Hos de större fastighetsförmedlarna dyker stugorna sällan upp till försäljning.

– Bara 2–4 stugor per år byter ägare. Dessutom är det ju bara Helsingforsbor som har rätt att köpa. De flesta stugor säljs genom annonser som sätts upp på anslagstavlan här på ön. En stuga i gott skick kan kosta omkring 40 000 euro, säger Juha Kaasinen.

Tripp, trapp, trull. Gräsänder bökar bland näckrosor och andmat i bäcken mellan Borgnäset och Fårholmen. Bild: Cata Portin

Nere vid bryggan nära Kaasinens stuga där ostanvinden piskar upp överraskande hög sjö kommer öns gårdskarl Jarmo Klemola puttrande i en plåtbåt. Farkosten har kanske sett sina bästa dagar, men just därför är den lagom oöm för sitt syfte.

– Den skulle skrotas, men vi tänkte att den kan passa bra för mindre transporter, fiske och sådant. Jag ser egentligen inte servicearbetet här ute som ett jobb, jag skulle hålla på med olika slags underhållsarbeten också om jag inte var anställd, säger Klemola.

– Talkoandan på ön är något som jag åtminstone föreställer mig att många uppskattar. Jag brukar till exempel hjälpa vår granne Elli med vedhuggning. Hon är 96 år, men bor i sin stuga på egen hand och kommer cyklande från seniorboendet i Arabia, fyller Kaasinen på.

Underhåll. Jarmo Klemola (i båten) är gårdskarl på Fårholmen. Juha Kaasinen hjälper honom landa vid bryggan medan en ilsken ostanvind ligger på. Förut gick båtar från staden regelbundet ut till Fårholmen, fulla med festfolk som siktat in sig på lördagsdansen på ön. Bild: Cata Portin

"Jag bränner upp min stuga"

Längre fram längs den södra stranden reser sig en rökplym. Lea Niinikoski har en ettrig brasa på gång i en rostig tunna vid stranden.

– Skräpet ser ut att brinna bra, kommenterar fotografen.

– Skräp? utbrister Niinikoski, med en slägga i högsta hugg. Det är min sommarstuga jag eldar upp.

– Men varför bränner du upp din stuga?

– Stadens nya bestämmelser. En del av stugorna står för nära stranden, enligt den nya detaljplanen. Och den här stugan som stått här sedan 1950 är för gammal och skraltig för att flyttas upp i sluttningen. Titta bara!

Niinikoski går lös på sin egen terrass med släggan och dänger loss en stor murken träbit.

– Det är uselt material hela vägen, men kort efter kriget hade man inte tillgång till så mycket annat. Visst är det vemodigt, alla mina barndomssomrar har jag ju tillbringat här.

Skattar åt förgängelsen. Lea Niinikoski eldar upp sin egen sommarstuga vid Fårholmens södra strand. Stugan som byggdes 1950 ligger för nära vattnet enligt stadens nya direktiv, och är för rutten för att kunna flyttas. Bild: Cata Portin

Så värst långt behöver Niinikoski ändå inte flytta sitt sommarboende trots det dramatiska rivningsjobbet. Juha Kaasinen berättar att Niinikoski redan hunnit flytta sina ägodelar till en ny stuga i samma färg som den förra, bara ett femtiotal meter längre bort.

Gösen lurar i vikarna

Tillsvidare har Fårholmen ändå inte gjort skäl för sitt namn: inget bräkande hörs på holmen.

– Nej, alla får finns ute på Granholmen. Det fanns mycket får här förut, men höstslakten blev för tuff för barnen på ön. Fåren hade hunnit bli som husdjur under sommaren, förklarar Kaasinen.

Ytterligare en spång leder vidare ut till Granholmen, där utsikten mot Brändö, Fiskehamnen och Arabia öppnar sig fritt. Fårspillning på stigarna avslöjar klövdjurens närvaro.

Solar sig. En skogsödla suger i sig sensommarsolens strålar på spången mellan Fårholmen och Granholmen. Bild: Cata Portin

Granholmen är en gammal fiskarboning: här halade fiskaren Jonas Julius Karlsson (1855–1922) och hans familj upp braxen, gös och gädda med strategiskt placerade ryssjor.

– Gös finns här gott om, också jag har fått några på spö, säger Juha Kaasinen.

Liten matte söker katt

Han och hustrun Ulla ser fram emot en av årets höjdpunkter på ön: skördefesten som avslutar sommarsäsongen.

– Det är mycket att förbereda. Framåt hösten blir det sedan ganska stillsamt här. Ingen bor här på vintern, utom berguven som jagar fälthare. Jag brukar titta in ibland också då, och man ser på spåren att en del skidar ut hit. Men på sistone har det varit så usla isvintrar, funderar Juha Kaasinen.

Stigen kröker sig norrut och löper tillbaka mot spången som ledde ut till ön. Av notiserna på anslagstavlan där vägen tillbaka börjar framgår att den gamla spången ska förnyas så att rullstolsburna lätt ska kunna ta sig ut till ön.

På tavlan finns också en efterlysning. En liten flicka letar efter sin mjukiskatt som fallit i sjön och försvunnit. Den som spårar upp katten utlovas tre slickepinnar i hittelön.

Ovanför strandängarna fortsätter kärrhöken sin spaningsflygning. Ostanvinden friskar i så att det susar i vassen.

Sagostuga. En del av de hemsnickrade konstruktionerna i Fårholmens lövdungar påminner kanske om någonting ur John Bauers eller J. R. R. Tolkiens sagovärld. Bild: Cata Portin

Ligger mitt i Gammelstadsviken och kan lätt nås till fots från parkeringsplatsen vid Vandaforsen.

På Fårholmens rekreationsområde finns ungefär 130 små sommarstugor. Sommarstugorna är privata, resten är allmänt område.

Den maximala bostadsytan i stugorna är 16 kvadratmeter.

Bara Helsingforsbor har rätt att köpa en stuga.

Närliggande Granholmen fungerar som fårbete och rekreationsområde.

Gammelstadsvikens vassar och strandängar är ett fredat och internationellt känt fågelparadis med rik biodiversitet. Över 300 fågelarter har observerats i området, bland annat berguv och skäggmes. Fågeltornet som överblickar vassen är välbesökt.

Andra djur som regelbundet setts i området är till exempel grävling, räv, rådjur och utter.

Källor: Vår stad – En bok om Helsingfors (1947), www.stadissa.fi, www.koitto.net.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning