Stackars barn!

DRAMAKOMEDI. Lillgamla tioåringen Viivi (Elsa Mämmelä) förstår en hel del om relationsdynamik.Bild: Mtv3

Pia Ingström har sett halva säsongen av den nya finska dramakomediserien Ex-Onnelliset, och tycker det hon ser egentligen är ganska sorgligt.

Ex-Onnelliset sänds i MTV3 måndagar kl. 21.00, repris söndagar kl. 16.35, Ava söndagar kl. 18.00,

Kan god arkitektur bidra till goda skilsmässor och harmoniska skilsmässobarn? Johanna Vuoksenmaa vädrade för tio år sedan den finska tv-sitcomens gubb- och pojkrum med lite fränt vinklad kvinnlig humor, i serier som Tahdon asia och Kumman kaa? Nu är hon aktuell med en ny storsatsning, Ex-Onnelliset, som försöker spela över en lite bredare känsloskala, från vardagsfars till sobrare tongångar kring, att skiljas, längta och – inte minst – vara barn i en värld styrd av mer eller mindre egoistiska och flippade vuxna.

Fem frånskilda par med barn flyttar in i ett nybyggt hus planerat enkom för deras behov: barnen bor i mitten av lägenheten, på varsin sida bor föräldrarna med egna sovrum, kök och tambur. Programmerade rörliga väggar stänger av än mor, än far i singeltillvaro när den andra tar hand om barnen. Huset är ritat av arkitekten Laura (Miia Nuutila), som själv bor där med den underbart latensåldersförnuftiga dottern Viivi (Elsa Mämmelä), den arga och inbundna tonårssonen Alvari (Jere Salminen) och ex-maken Kalle (Mikko Nousiainen) som gärna skulle vilja lappa ihop äktenskapet.

Med fyra andra familjer i varierande former av upplösning, väggar som öppnas och stängs, nycklar och skor som ska hämtas från fel tambur etcetera blir det ganska mycket komiska förvecklingar och underliga situationer, smidigt och smart hanterat.

Problemet är bara att det här egentligen inte är det stoff som komedier vävs av, det är i själva verket ganska sorgligt alltsammans, och det är väl meningen att det ska synas men ibland skrattas det ändå alltför snabbt bort. Sorgen som motiv kräver inlevelse, och det är lite svårt att leva sig in i karaktärer som mest framställs som löjliga, vilket genomgående gäller de vuxna kontrahenterna. Här radas löjlighet på löjlighet, med allt från genusneutral fostran (godnattsaga: "Den lilla sjöpersonen") och new age-flum till överdrivet snaskig pumaraggning på närpuben. Det är riktigt slagkraftigt och roligt förverkligat men vill den här serien något mera?

Vad skall jag tänka om barnens och tonåringarnas förvirring och avsmak inför sina föräldrars råddande? Deras känslor kan jag nämligen mer än väl och med stort medlidande leva mig in i, de spelar på ett annat register, det är blodigare och sorgligare, det smakar åttaåringsångest och tonårsdepression så det gör ont att se.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00