Video: Stå på egna ben i skidliften

För att kunna åka nedför skidbackar måste man ibland ta sig upp på toppen. Skidlärare Tom Karlemo vet att många nybörjare är rädda för skidliften, att de ska ramla ur den. Det gäller att stå stadigt på egna ben.

Det är dags för lektion 2 i HBL:s och Fjällskidarklubben-37:s gemensamma sportlovsserie. Vi har i del 1 lärt oss grunderna, hur man bromsar och svänger. Nu är det dags att väva ihop svängarna till ett sammanhängande åk och därefter ta oss uppför Solvallabacken med skidliften. Det sistnämna är spännande och kanske lite skrämmande för många nybörjare. I Solvalla finns parkeringen på toppen, så vi får börja med ett åk.

Tom Karlemo, slalomtränare, skidlärare och tävlingsåkare, rekommenderar att vi inte ska spänna lårmusklerna hela tiden, för det tär på krafterna och ganska snart också på humöret. För att låta musklerna vila mellan svängarna föreslår han att vi åker med parallella skidor mellan plogsvängarna. Låter det svårt?

– Efter en lyckad plogsväng kan man låta skidorna glida ihop, de får räta ut sig bredvid varandra. På det sättet korsar vi pisten, från den ena kanten till den andra. När det är dags för nästa sväng skuffar vi ut hälarna igen till plogställning, för över vikten till den yttre skidan, svänger och kommer hela tiden ihåg att luta oss lätt framåt för att behålla kontrollen över skidorna, förklarar han.

Vi glider i väg, Tom baklänges med blicken på mina skidor, jag framlänges och utan stavar i händerna. I stället härmar mina händer skidornas position, när jag plogar vänds fingerspetsarna också mot varandra. De far så, nästan automatiskt. Efter den första svängen slappnar jag av i benmusklerna och precis som Tom förutspådde glider skidorna nästan av sig själva intill varandra. Jag behåller ändå en bred position, för att få bättre balans.

Efter en lyckad plogsväng kan man låta skidorna glida ihop, så att de löper parallellt när man korsar pisten. Det här ger en möjlighet att slappna av i benmusklerna och samla krafter inför nästa sväng. Bild: Leif Weckström

Så fortsätter vi hela vägen ner. När pisten blir brantare uppmanar Tom mig att vinkla skidan mer, alltså att trycka knäna lite ihop för att svänga innerkanten av skidan mera mot snön, för då svänger skidan mycket lättare.

Väl nere korrigerar skidläraren min axellinje lite, så att jag vänder övre kroppen mera i färdriktningen.

– Också när jag undervisar grupper med upp till tio skidskoleelever försöker jag ge varje elev personlig feedback, så att hon eller han får veta vad man ska fästa uppmärksamheten på. Alla utvecklas i lite olika takt och då är det viktigt att få respons på det egna åket.

Upp med maskinkraft

Gemensamt för alla skidbackar i södra Finland är att pisterna är ganska korta, då det inte finns några höga berg som tillåter kilometerlånga utförsåk. Det blir många turer i skidliften, allt som oftast står man nere och behöver skjuts tillbaka upp på toppen. Att stå i liften erbjuder en liten paus där man hinner dra efter andan och beundra vyerna, men total avslappning kan de vanliga släpliftarna inte erbjuda. Stolliftar och kabiner är sedan en annan sak.

Bild: Mostphotos

– Vi har tre typer av skidliftar här – knappliften, ankarliften och repliften i barnbacken. Det viktiga i dem alla tre är att man står på egna ben. Folk försöker ofta sätta sig i början, men det går inte, då faller man, förklarar Tom Karlemo.

Fakta

Skidliftar av många slag

Det finns många olika slags skidliftar, i de flesta står man, men det finns också ett par modeller där man får sitta.

Replift. Den enklaste modellen av skidlift, där ett tjockt rep snurrar mellan två kugghjul och slalomåkarna får med sina egna armkrafter hålla sig fast i repet. Används främst i korta nybörjarbackar med liten lutning. Gammalmodiga och tunga att använda.

Rullbandslift. Ett transportband som under de senaste tio åren har blivit vanliga i nybörjarbackar, passar utmärkt för småbarn, då det är tryggt och lätt att glida på och av den rullande mattan.

Knapplift. En släplift där varje skidåkare färdas ensam, med en rund skiva bakom rumpan och en "käpp" att hålla i. Den första knappliften i Norden byggdes i Holmenkollen 1938.

Ankarlift. En tvåpersoners släplift som liknar ett upp-och-nedvänt T, eller ett ankare. Inuti ankaret finns en längre lina som dras ut när skidåkarna stiger på. Den första ankarliften i Norden byggdes i Åre 1940.

Stollift. En svävande bänk med plats för två, tre, fyra, sex eller åtta skidåkare. Stolarna hänger strax nedanför vajern flera meter ovanför marken och liften kan därför dras över svårforcerad mark, som steniga branter och stup. De bästa partierna av backen kan användas som pister. Här får benen koppla av. En del stolliftar har en plastkupa som skydd för regn och vind.

Gondolbana. En slags linbana där skidåkarna sitter eller står inne i små gondoler, medan skidorna transporteras utanför i speciella skidställ. Gondolerna är ofta runda och kallas därför äggliftar.

Kabinbana. En större linbana med två kabiner, en på väg uppåt och den andra på väg nedåt. De största kan transportera upp till hundra passagerare på en gång. Skidåkarna står oftast och håller skidor och stavar i händerna. Kabinbanor byggs oftast uppe på höga och branta bergstoppar.

Bergbana. Ett tåg som går längs skenor upp- och nedför berg. Den äldsta formen av transportmedel för skidåkare.

Vi väljer knappliften, där varje skidåkare åker ensam. Ankarliften har den fördelen att man åker två personer tillsammans, så där kan skidläraren instruera sin elev under färden. Men nu måste all relevant info berättas i förväg.

– Man ska stå lite bredbent och försöka hitta balansen. Håll stavarna i den yttre handen, ta knappen med den lediga handen och placera den runda skivan mellan benen. Sen gäller det att åka rakt framåt, stå på sina ben och hålla balansen.

Laddade liftkort

Vi prövar på. Innan man kan hoppa på skidliften måste man oftast köa, "visa" sitt liftkort vid porten och ställa sig med skidspetsarna i färdriktningen vid dalstationen. Liftkortet liknar ett elektroniskt kreditkort som laddas med tid då man köper sig ett par timmar eller dagar i skidbacken. Så länge det finns tid på kortet lyser lampan grönt och porten går att öppna. Det går bra att ha liftkortet i fickan hela tiden, det fungerar på ett visst avstånd.

– Vi ses uppe på toppen. Och så åker vi en gång till med parallella skidor. Därifrån är steget inte långt till parallellsvängen, hojtar Tom Karlemo när vi hoppar på varsin knapp och susar uppåt.

Men parallellsvängar, carvingsvängar och till och med lite puckelpist ska vi ägna oss åt först under nästa lektion. I dag håller vi oss fortfarande till plogsvängar ner och knappliften upp.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning