Spritsmuggling och skottlossning i Fiskehamnen

Eero Haapanen blev intresserad av släkten Karlssons färggranna historia som granne till Erik Karlsson på Granholmen. Både Gammelstadsviken och Fiskehamnen har genomgått stora förändringar. Bild: Cata Portin

I Fiskehamnen i Helsingfors fortsätter byggandet av nya bostäder, men få av de nya invånarna känner till stadsdelens historia. Under förbudslagen var Gammelstadsfjärden en viktig port för spritsmugglingen till huvudstadsregionen och ofta gick det vilt till.

I och med totalförbudet mot alkohol, den så kallade förbudslagen 1919 levde spritsmugglingen i Finland upp igen. Hamnen i Sörnäs och stränderna kring Gammelstadsfjärden var då redan ett ökänt område med hamnsjåare som inte spottade i flaskan, slagsmål och prostitution. Områdets enda polisman vågade inte alltid ingripa när det gick som vildast till.

I höst har de nyinflyttade i Fiskehamnen fått Eero Haapanens bok "Sörkän rysäkeisarit", ryssjekejsarna i Sörnäs, som en del av det informationspaket Helsingfors försett dem med. Boken är byggd kring fiskarfamiljen Karlsson som i årtionden bodde på Granholmen mitt i Gammelstadsviken och som gjorde goda pengar på spritsmuggling under förbudslagsåren.

De var inte de enda, man räknar med att 160 000 finländare var inblandade i spritsmuggling under de 13 år förbudslagen varade. Författaren K-G Olin räknar i sin bok "Brännsvinskriget" med att spritkonsumtionen under förbudslagen var mer än tre gånger så stor som innan lagen trädde i kraft.

Eero Haapanen blev intresserad av familjens historia då han som sommargranne till Erik Karlsson på Granholmen fick höra berättelserna om hur det gått till i Sörnäs under 1900-talets första hälft. Han bandade och tecknade ner berättelserna som sedan blev bok. Notkungar kallade sig fiskarna på svenska, rysäkeisari var ett namn som användes på både finska och svenska.

Typisk historia

Familjen Karlssons historia är en typisk släkthistoria för en fiskarsläkt som gav sig in på smuggling. Mycket av spriten till trakterna kring Helsingfors forslades in via holmarna och vattnen öster om huvudstaden. Det blev den kortaste sjövägen över från Estland och det var också i de vattnen moderskeppen med sprit hade lättast att ankra.

Johannes Wilhelm Karlsson med fru Agnes och tre barn, här fotograferade framför huvudbyggnaden på Granholmen omkring 1929. Bild: Privat

– Det fanns många ligor som smugglade in sprit och gömmorna låg tätt längs stränderna. Ibland hittade en liga ett rivaliserande gängs gömma och då blev det slagsmål, ibland också skottlossning, berättar Eero Haapanen.

Konfrontationerna mellan rivaliserande gäng var en av de större farorna med smugglingen, skottlossning i mörker mellan polis och smugglare en fara som också den ledde till många lik. Men straffen för spritsmuggling var inte speciellt hårda och att föra brottet i bevis för att någon skulle dömas var svårt.

Svårt föra i bevis

"Två dagar efter trettondagen 1924 hittade förbudslagspolisen två tio-liters kanistrar sprit i ladugårdsfarstun på Granholmen. En av poliserna som utförde inspektionen, Gabriel Jäntti, dog i en skottlossning ett par år senare vid Lappviksstranden i Helsingfors. Smugglare och polis sköt mot varandra i mörkret och en kula träffade polisen. Ingen dömdes.

Husrannsakan på Granholmen var odramatisk, eller åtminstone förtäljer polisrapporten igenting om någon dramatik. Det hittades ingen ägare till spriten, så ingen blev ställd inför rätta. Den lilla mängd sprit som hittades i ladugården kan ha varit en del av karlfolkets julfirande. På Granholmen bodde då husbonden J.W. Karlsson och hans yngre bror Harald samt fiskedrängen Edvin Finbäck. Alla tre tog sig gärna en sup. Kanistrarna kan ha varit ämnade för spritförsäljning, ur en av dem saknades sex liter. Det kan ha hällts över i fickpluntor. En större mängd sprit kan ha funnits gömd vid en spritlina på havets botten."

Så beskriver Haapanen en händelse på Granholmen för 95 år sedan, men en händelse som är tidstypisk och kunde ha inträffat också på annat håll. Smugglare kunde avsäga sig all vetskap om den insmugglade spriten och säga att den gömts på deras ägor av någon annan. Det skulle till mycket grava bevis eller att man blev tagen på bar gärning för att någon verkligen skulle dömas.

– Till en början kom många undan med böter, för smugglingen i sig hade på många håll ett slags tyst godkännande. Blev man tagen på bar gärning och efter upprepade brott blev det också kortare fängelsedomar. Men den brottslighet, som just till exempel skjutning, rån och slagsmål, som uppstod i dyningarna efter smugglingen var däremot grova brott med strängare straff, säger Haapanen.

Specialpoliser

Det fanns också en speciell polis för att övervaka förbudslagen. De lokala konstaplarna, på kontoret i Gammelstaden hette konstapeln Karl August Spaak, ägnade sig åt sådant som inbrott och stölder, men umgicks ofta med familjerna i området. Spaak hade till exempel mycket att göra med "stadshuliganen" Harald Karlsson som Haapanen i sin bok beskriver som en man som haft med polisen att göra sedan späd ålder. Harald åkte fast för otaliga inbrott innan han drunknade i en båtolycka 1924.

Bild: HBL

Även om Haapanens bok tar avstamp i familjen Karlssons öden och äventyr flätas många andra släkter och familjer både i Helsingfors och i Sibbo skärgård in i historierna. Kontakterna var täta också till Estland och framför allt till Estlands nordligaste udde Viinistu. Många av fiskarfamiljerna där männen ägnade sig åt spritsmuggling placerade pengarna i byggnader, ett exempel är villorna på Villinge. Men man lät också utbilda en del av barnen.

– Det talades inte om var pengarna kom ifrån, alla visste det, men de var inte riktigt rumsrena, säger Haapanen.

Människor samma vägar

När förbudslagen röstats ner och upphörde i april 1932 fortsatte smugglingen, men straffen blev småningom betydligt strängare, omtalar Haapanen. I familjen Karlsson fortsatte två av fem bröder, Thure och Erik med smugglingen i flera omgångar, den sista så sent som 1953. Fyra gånger åkte de fast med en last på ett par hundra liter, men enligt Haapanens bok räknade man grovt taget med att en av tio spritlaster togs av polisen. Enligt en lag från 1934 skulle smugglare isoleras från det övriga samhället. Men det var för brott som inbrott och stölder som de två bröderna under senare år dömdes.

Ytterligare en bror Karlsson, Torvald, försvann i maj 1932. Hans försvinnande är fortsättningsvis ouppklarat.

Efter förbudslagen fortsatte många av smugglarna och deras hjälpredor på den brottsliga banan.

Spriten smugglades in i fiskebåtar som kunde ta flera tusen liter. Spritlinor bakom båtarna utökade lasterna ytterligare Bild: Okänd

– De hade hamnat i dåligt sällskap och kommit in i gangstergäng. Det hette allmänt på den tiden att lätta pengar förstörde goda arbetskarlar. Det var inte alltid så lätt att återgå till ett normalt liv.

Under andra världskriget hittade många av de forna spritsmugglarna en lukrativ affärsverksamhet i människosmuggling. Ester som ville komma undan den tyska militären och senare den sovjetiska ockupationsmakten smugglades längs bekanta rutter till Finland, Pörtö var central för den verksamheten. Men Finland ansågs inte vara ett tryggt land, så vägen fortsatte mot Sverige. Människosmugglarna var i huvudsak ester, Haapanen har bara hittat fyra finländare när han forskat i fenomenet.

Haapanen håller på och slutför en bok om människosmugglingen som publiceras i höst. Det var många som tog vägen över Finland, men det var dyrt och smugglarna gjorde stora pengar även om det var farligare att smuggla människor än att smuggla sprit, berättar han.

– Den här verksamheten ansågs allmänt också vara moraliskt mer tvivelaktig än spritsmugglingen.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning