Sprickorna i oss

Jenny Lucander bildberättar mästerligt, och recensenten vill "hajfajva boken och omfamna den i allt från det läckra typsnittet på pärmen till den illgula bokryggen och försättsbladets bläcksvärta". Bild: Pressbild

Minna Lindebergs berättelse om Nadjas liv under ett sommarlov i höghusets hägn tillsammans med bästisen Carolus Savander vecklar ut sig i all sin brokighet. Den har nerv och Jenny Lucanders bildberättande är mästerligt, tycker recensenten.

Barnbok

Minna Lindeberg (text), Jenny Lucander (ill.)

När vi blev vuxna

Förlaget M 2018

"Det luktar sten och ensam park i mitt sommarliv" konstaterar Nadja Nubb, snart tretton. Pappan Lars Loser Nubb har lämnat countrydansbandet på Sverigebåtarna och sjappat med sin älskare Sigmore till Argentina bara för att ångerfull återvända och bosätta sig i Borgå, ett svek Nadja har svårt att svälja. Berättelsen om Nadjas liv under ett sommarlov i höghusets hägn tillsammans med bästisen Carolus Savander vecklar ut sig i all sin brokighet. Den har nerv.

Nadja hänger mest hemma hos Savanders, där allt inte står rätt till. Deras mamma Madeira, som fått sitt smeknamn av livligt likörintag, är död. Den åttiårige pappan, pensionerad röntgenläkare med sviktande hälsa, huserar vid pianot där han hamrar Chopin. I familjen Savander finns också oberäkneliga artonåriga bad ass-systern Joanna som är ihop med läckra sjuttonåriga entreprenören och frisören Janek Järvi. Joanna snattar, slåss och kan till Nadjas förskräckelse när som helst moona. Höghuset besjälas även av den religiöst impregnerade Hjördis Halleluja Tallberg som tycker sig höra röster från underjorden i ventilerna och får skrikattacker "Getsemane arshål!" i trappuppgången. Ett hot om omhändertagande av barnskyddet vilar över familjen Savander och Nadja tänker att entreprenörskap och att bli vuxen måste vara lösningen. Genom att rädda djur som ingen vill ha startar tonåringarna tillsammans en djurpark i vindsförrådet.

Med lögnen som raster

När vi blev vuxna är en berättelse som trotsar alla gränser och genrer. Läsaren trevar efter fästpunkter. Är det...? Nämen, är hon inte väl ung för att tungkyssas med sjuttonåringar...? Kan man verkligen...? Det här är varken en ungdomsroman eller en mellanåldersroman, utan en tweenieskröna. En roman som inleds: "Jag föddes i bilen på en parkeringsplats utanför Lidl medan bilradion sände Melodifestivalen och folk med shoppingkassar och rollatorer stod och glodde in genom bilfönstren" sätter tonen direkt. Kapitlen är korthuggna och effektivt berättade. Texten utmanar samtidigt som den är befriande frisinnad och uppriktig i sin lögnaktighet.

Den australiensiska barnboksforskaren Kerry Mallan konstaterar i Secrets, lies and children's fiction (2013) att lögnen är ovanligt närvarande i barnlitteraturen trots att barn tutas i att säga sanningen. Nadja ljuger med råge. Lögnen är hennes raster mot motgångar. Läsarpositionen osäkras därmed och texten blir laddad. Under ytan lurar bråddjupen. Också bad ass-systern ljuger frikostigt, hon påstås vara gravid, men ett storpack Tampax-tamponger på pianot motsäger det hela. Berättandet vimlar av liknande falluckor. Precis som hos den lögnaktiga föregångaren Pippi Långstrump döljer det lekfulla ljugandet ett vemod och traumatiska händelser. Kanske behövs lögnerna för att orka fejsa vardagen som ständigt krackelerar kring oss.

Humorkaskader

Vad är det som gör att en text har det? I Minna Lindebergs fall är det egensinnigheten som intar textens alla skrymslen. Romanen fullkomligen bågnar av humor. Berättargrepp och karaktärsgalleri är besläktade med böcker av Ulf Stark och Barbro Lindgren. Fananammat och lögnerna döljer smärtpunkterna nödtorftigt. Bakom det överdrivna lurar döden, sida vid sida med förlusten och lusten. För det handlar mycket om att kroppen vaknar. Att bära bh och tungkyssas första gången är närmast en kontinentalförskjutning.

Texten är full av tempoväxlingar. Boken uppsöker det solkiga i tillvaron, men tillåter även stunder av förtätad stillhet. Som att Nadja gillar James Camerons film Titanic, och fascineras över hans färd med ubåt ner i Marianergraven, lika djup som Mount Everest är högt. Hon smiter ut i natten: "Ytterdörren är tung som en gravsten när jag skjuter upp den med min axel. Ingen vet var jag är. Klockan är kvart före ett och en citykanin spritter till utanför Alepa när jag går mot lekparken. Jag är som James Cameron i sin u-båt. Ensam i nattens djup. Det är bara jag som bestämmer nu. Ingen annan."

Mästerligt bildberättande


Jenny Lucander bildberättar mästerligt. Hon arbetar enligt sammangyttringsprincipen och kan gestalta en vit plaststol så att det ger gåshud. Jag kommer att tänka på en granne, en bildkonstnär som sena kvällar stod på trappan och skrek: "Och era satans vita plaststolar!" i uppror mot möbler folk förfular uteplatsen med. Just en sådan udd återfinns i det mikrokosmos höghuset i När vi blev vuxna är. Bilderna får bre ut sig, i ordlösa helsidesuppslag föregriper de texten och sätter stämningen. Ögonblicksbilden av Janek Järvi som fönar en kunds hår är obetalbar. Man vill hajfajva boken och omfamna den i allt från det läckra typsnittet på pärmen till den illgula bokryggen och försättsbladets bläcksvärta.

Minna Lindeberg och Jenny Lucander har framgångsrikt samarbetat i bilderboken Vildare, värre, Smilodon (2016), nominerad för Nordiska rådets barnlitteraturpris. Också i fjolårets subtila vänskapsskildring Snön över Azaria är text och bild organiskt sammanflätade. När vi blev vuxna håller samma höga kvalitet. Romanen konfronterar de svårigheter livet dukar upp, men här är man ständigt många vid bordet och alla respekterar varandras egenheter. Och kan en pubertetssommar i stan beskrivas bättre än så här: "Det är krig. Lönnarna på vår bakgård har slagit ut. Mopeder knattrar. Det doftar hat, bensin och asfalt"?

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning