Spretigt om globalt släktskap

TRÄFFSÄKER. Markku Maalismaa gör en mustig tolkning av den torre tandläkaren Esko i Nationalteaterns Juurihoito (Rotbehandling).Bild: Tuomo Manninen

Miika Nousiainens romanhandlar om rotbehandling, både av det bokstavliga och bildliga slaget.

Juurihoito

Regi, dramatisering: Aleksis Meaney.

Scenografi: Katri Rentto. Kostym: Anna Sinkkonen. Ljus: Kare Markkola. Ljud: Jussi Matikainen. Video: Pyry Hyttinen. Mask: Tuire Kerälä.

På scenen: Markku Maalismaa, Esa-Matti Long, Pirjo Lonka, Annika Poijärvi, Anna-Riikka Rajanen, Petri Manninen.

Föreställning på Nationalteaterns lilla scen 23.10.

När Esa-Matti Longs reklamnisse lägger sig i vågrät position i Markku Maalismaas tandläkarstol följer plågsamma tandingrepp och existentiella grubblerier om rötter och ursprung.

Det visar sig nämligen att männen, den ene en slapp hipster från Berghäll, den andre monomanisk odontolog, är bröder. Båda har som barn övergetts av sin pappa, den mystiske Onni Kirnuvaara som nu är spårlöst försvunnen. Efter lite efterforskning visar det sig att bröderna inte är hans enda avkomlingar, i själva verket börjar Kirnuvaarasyskon dyka upp lite varstans på jordklotet. Männen beger sig ut på en roadtrip som börjar i en svensk förort, där systern Sari (Pirjo Lonka) huserar, och slutar i den australiska öknen där pappans spår tycks ta slut.

Med sitt sympatiska syskonprojekt verkar Nousiainen vilja visa att vi alla är släkt och en del av den globala gemenskapen. Han synliggör också den vite mannens koloniala arv. Bröderna Esko och Pekka får erfara hur illa både romer och aboriginer behandlats – och fortsättningsvis behandlas – liksom hur thailändska kvinnor och barn exploateras av västlänningar.

Torrboll tjusar

I sin regi och dramatisering tar Aleksis Meaney fasta på det färgstarka persongalleriet. Många figurer framstår emellertid som rätt anonyma på Nationalteaterns lilla scen – det är främst Markku Maalismaa i rollen som den pedantiske tandläkaren som levererar. Han gör i själva verket en underbart mustig tolkning av knastertorr typ vars främsta fiende är emaljfrätande läskedrycker. Hans torftiga, pessimistiska repliker är träffsäkra och lockar ofta till skratt.

Pirjo Lonka gör också en helhjärtad tolkning av sin figur, den sargade Sari som motstridigt nog blivit sverigedemokrat trots att hon själv är barn till finländska invandrare och mor till barn vars fäder kommer från Somalia, Chile och Finland.

Men föreställningen känns i sin helhet aningen opersonlig och visionslös. Man känner visserligen igen Aleksis Meaneys stil i musikanvändningen – han får till rätt läckra stämningar med en rad nittiotalsplågor – och i roliga populärkulturella referenser som skymtar fram här och där. Till exempel anspelar scenerna i Australien på ett fyndigt sätt på kultfilmen Priscilla – öknens drottning.

Men det blir överlag mer konventionellt än originellt. Greppet känns också smått ofokuserat, kanske för att Meaney är fullt sysselsatt med att försöka tämja en pjästext vars intrig och tema svämmar över åt alla håll.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33