Fritjof Sahlström: Språkpedagogik och skolnätspolitik

Bild: Ksf-arkiv

På lång sikt är pedagogik större än skolhus, och min uppfattning är att ett försök med språköverskridande skolsamarbete är helt nödvändigt för ett fortsatt tvåspråkigt Finland.

Politiskt är valet i Helsingfors mellan tvåspråkighet på Busholmen eller enspråkighet på Bangatan svårt. Pedagogiskt är det enklare, för den här gången finns det genomtänkta undervisningsidéer i det förslag som stadens utbildningsverk tagit fram. Det genuint visionära är planerna på en tvåspråkig skola, där undervisning ges på både finska och svenska. Det finns många potentiella fördelar: de tvåspråkiga elevernas kunskaper kan bli en erkänd resurs i stället för ifrågasatt halvspråkighet, det lagstadgat tvåspråkiga samhället kan ge möjligheter att lära sig olika ämnen och innehåll på samhällets båda språk, och fler elever får ökad och bättre kontakt med svenskan. Det leder till bättre språkkunskaper, och till större förståelse för och uppskattning av andra språk än det egna. På individnivå finns alltså uppenbara möjligheter.

På samhällsnivå är den långsiktiga betydelsen av en ökande tvåspråkighet i skolorna oklar, och flera forskare och debattörer har pekat på att det finns en risk för att svenskan försvagas om de enspråkigt svenska skolorna blir färre. I ett land med hälften svenska och hälften finska skulle tvåspråkiga skolor inte vara så svårt. I Finland, där svenskan är i minoritet, krävs det särskild omsorg och noggrannhet för att ett försök med tvåspråkiga skolor skall bli bra för alla elever och lärare.

Till exempel behövs ett tillräckligt starkt svenskt rum. Klassrum på två språk är relativt lätt att få till, men lärarmöten, matservering, föräldrainformation, skolgårdsfotboll och rastkaffesamtal på två språk är svårare. Särskilt om det ena språkets skola är mycket mindre. Utbildningsverkets förslag har beaktat det här, genom att placera Busholmens tvåspråkiga skola i ett skolcampus där det finns två skolor, en på svenska och en på finska. Det är både klokt och nödvändigt. Utan tillräcklig mångfald i klätterställningar och korridorer finns risken att tvåspråkighetsförsöket blir det som dess kritiker befarar: tillsammans på pappret, men finskt i praktiken.

Och det är behovet av tillräcklig volym på svenska som olyckligt nog nu gör språkpedagogiken till skolnätspolitik, och vice versa. En förutsättning för ett lyckat försök är att det görs i ett sammanhang där svenskan är stark både i området och i huset, som på Busholmen. Dessvärre räcker de svenskspråkiga barnen i södra Helsingfors inte till för välfungerande och långsiktigt starka lågstadieskolor på både Bangatan och Busholmen.

Jag tror på Busholmsskolorna. På lång sikt är pedagogik större än skolhus, och min uppfattning är att ett försök med språköverskridande skolsamarbete är helt nödvändigt för ett fortsatt tvåspråkigt Finland. Men jag förstår också alla dem som undrar varför en välfungerande skola måste stängas för en välgrundad och innovativ, men oprövad skollösning.

Båda kan fungera. Men inte samtidigt.

Det jag inte förstår är hastigt framtagna kompromissförslag som innebär att alla får lite, men ingen tillräckligt. I stället måste utbildningsnämndens svenska sektion nu ta det djupa andetag som HBL:s ledarskribent Susanna Ginman efterlyser och rakryggat medge att det handlar om att välja mellan skola på svenska och finska på Busholmen, eller enspråkig fortsättning i Cygnaeus som nu. Båda kan fungera. Men inte samtidigt.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning