Språkkänslan bäst i Peer Gynt

RUTINERADE. Minna Suuronen och Santtu Karvonen hanterar smäckert rimmen och kraftuttrycken i Ryhmäteatteris Peer Gynt.Bild: Johannes Wilenius

Texthanteringen är smäcker, men estetiskt är det en trist Peer Gynt som serveras på Ryhmäteatteris scen.

Peer Gynt

Ursprungsverk: Henrik Ibsen. Övers. till finska. Otto Manninen och Juha Kukkonen. Dramatisering och regi: Juha Kukkonen.

Scenografi: Janne Siltavuori. Kostym: Ninja Pasanen. Ljus och video: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Koreografi: Panu Varstala.

På scenen: Santtu Karvonen, Minna Suuronen, Robin Svartström, Laura Halonen, Aarni Kivinen, Usva Kärna och Ville Mäkinen.

Ju mer samvetsbefriat han agerar, desto mer mol publikens samvete. Vi får trots allt hålla reda på hans syndlista och bevittna hur han dödar och bedrar för att klättra på samhällsstegen.

På så sätt är han en verkningsfull gestalt, Peer Gynt som tagit sig från den norska folksagan till Henrik Ibsens versdrama och vidare till Ryhmäteatteris scen. Det går inte att oberört följa honom på scenen.

Peer Gynts karriär har också en viss aktualitet och påminner om det (skräck)scenario som utspelat sig i den västerländska offentligheten under det senaste året. Först uppträder Santtu Karvonen som en skränig pojkspoling som super, slåss och springer efter kjolar – tillhörande både gifta kvinnor och bergstroll. Han är korkad och på många sätt olidlig, men tycks ändå vara harmlös.

Men så småningom blir han alltmer hänsynslös, och när han insett att han faktiskt kan stånga sig fram till att bli jetset-miljonär och potentiellt även allsmäktig kejsare, måste man förskräckt fråga sig om det alls går att stoppa honom.

Och liksom många av hans despotkollegor är Peer Gynt ingen ideolog, bara en farlig opportunist.

Samtida referenser

Förutom Trumpvibbarna hos Santtu Karvonens gradvis alltmer koleriska Peer Gynt har regissören Juha Kukkonen försett pjäsen med några explicita referenser från vår tid. Till exempel skor sig Peer Gynt på Greklandskrisen och billig arbetskraft i Asien. Handlingen har förlagts till en hillbillymiljö med rökande tonårsmorsor och råbarkade rednecks, medan det i Dovregubbens grotta råder ravestämning. Men trots den här omställningen är Ryhmäteatteris jubileumsföreställning en traditionell och konstnärligt tam adaption.

I själva verket har föreställningen drag av lättsmält underhållning och estetiskt bjuder inte på något nytänk. Ville Mäkeläs akvarelliknande videoprojektioner av dystra landskap är visserligen dramatiska, men den sceniska visionen är i sin helhet föga originell. Vid det här laget har jag till och med sett Körsbärsträdgården sättas upp i sunkig "trailer trash"-miljö.

Behållningen är språkkänslan, dels hos Juha Kukkonens humoristiska uppdatering av Otto Manninens mustiga finska översättning, dels hos skådespelarna. Både Santtu Karvonen och Minna Suuronen, som ses i rollen som Peer Gynts outtröttliga mor, hanterar texten smäckert och får rimmen och kraftuttrycken att vibrera på scenen.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00