Språket på vid gavel

Ralf Andtbackas språkliga experiment utförs i Eterniten med van hand och djuplodande känsla, hans poesi närmar sig de språkets utmarker där orden tappar sina betydelser och står vidöppna inför läsaren.

Poesi

Ralf Andtbacka

Eterniten

Duck Press 2017

Eternit är märkesnamnet på ett slags fibercement, ett billigt och tåligt material som bland annat använts för att täcka in husfasader eller att göra takplattor av. Cementet föll ur mode en tid på grund av sitt asbestinnehåll men har sen dykt upp igen med nytt recept och bärande samma namn som gör anspråk på evigheten.

Eterniten är också namnet på Ralf Andtbackas tionde diktsamling, med kopplingar både till det vardagliga och till det experimentella. Boken är den avslutande delen i hans magnettrilogi, där de första delarna är Österbottnisk gotik (2008) och Magnetmemoarerna (2011). Kanske magnet-referensen i trilogin delvis hänvisar till den magnetiska kylskåpspoesins slumpmässiga konstellationer, för ett gemensamt drag i böckerna är just isärtagandet och hopfogandet av språket i nya former – speciellt dess ordstäv och idiom.

Det är just nya kombinationer av det språkliga som är Andtbackas gebit. I språkmaterialistisk anda fokuserar han ofta på språkets själva ljud, dess fysiska uppbyggnad, bokstäverna, skiljetecknen. Språket blir ett material som han experimenterar med, drar ut, bräcker isär och fogar ihop, i ett ständigt rivnings- och återuppbyggnadsarbete.

Detta konstruerande utförs inte enbart för mänsklig hand i Eterniten. Samlingen innehåller bland annat datormanipulerade dikter som exempelvis Grålltid där Andtbacka kört Predikaren 3:1–8, det ofta citerade stycket om hur var sak har sin tid, genom en Markovkedja (en slags slumpmässighetsskapande process)

Resultatet blir en utdragen version av Predikaren som närmar sig det hysteriska men med stunder av poetisk pregnans:

" [...] Söka har sin tid. Stunder har sin tid. Dräpa bort har sin tid. Plantera upp sin famn har sin tid, och vara sin tid, och le har sin tid, och tappa undan tid. Gråta ned har sin tid. Taga upp dan sin tid. Dräpa har sin tid. Företaga har sin tid. Kasta himmelen sin tid. Älska bort har sin tid, och dö sin tid. [...] "

Många dikter i Eterniten är som Grålltid; långa, textsjok som sträcker sig över flera sidor i mantra-liknande upprepningar, vindlande som otyglade tankeprocesser eller dagdrömmar.

Denna experimentella anda blandas med toner av det diskbänkspoetiska, eller kanske här cementpoetiska. I titeldikten "välkomnar" eterniten byggarna in i huset efter att det är färdigt, två dikter kretsar kring att skära bröd och en har sin utgångspunkt i att skrapa färg från möbler. En viss vardaglighet och händighet är också närvarande i magnettrilogins tidigare verk, där bland annat byggandet av en kakelugn stod i fokus i Magnetmemoarerna.

Språket själv är också en del av vardagen, ord som stelnat och blivit en del av tillvarons inredning. En vardaglighet som Andtbacka har ett komplicerat förhållande till, som man kan läsa i dikten Hem och häst:

"[...] Ett hem kan vara farligt för din hälsa (du friterar kyckling, klättrar på stegar, leker elektriker). Därför måste författare komma iväg. Till en främmande trakt där ombyte och ro får idéer att sväva upp ur djupen. Där ord åter blir vidöppna. [...]"

Och Andtbacka öppnar också orden för läsaren, speciellt i sina bearbetningar av ordspråk. Samlingen vimlar av dikter som påminner om talesätt eller folkvisdomar men som har muterats till något annat. I dikten Pelexröv så utsätts svordomar för liknande behandling, och som om orden skulle förvridas av sin inneboende ilska inleds dikten med "PISSERHSKAM FÖNKEN JÄVL abdrunxare rumpäoe".

Alla dessa ordstäv, idiom och svordomar har en viss beständighet, liksom det tåliga asbestcementet i husväggarna och takplattorna. De är oföränderliga, stelnade uttryck i tiden som Andtbacka förfrämligar, gör till simulacra som får läsaren att både känna sig hemma och vilsen samtidigt.

Som i de flesta samlingar finns det i Eterniten starkare och svagare dikter – vissa är laddade med en sällsam energi och andra är mera provisoriska och konturlösa. Vissa av de teknologiskt manipulerade dikterna löper risk att bli experiment för experimentets skull som inte sträcker sig längre än till det kuriösa, och som läsare skulle jag gärna ha fått veta vad exakt det "datormanipulerade" i många dikter har gått ut på.

Men detta är en parentes. Andtbackas språkliga experiment utförs i Eterniten med van hand och djuplodande känsla, hans poesi närmar sig de språkets utmarker där orden tappar sina betydelser och står vidöppna inför läsaren.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00