Följ med HBL till finlandssvenska Larsmont i Minnesota!

Under Amerikafebern flyttade tiotusentals finlandssvenskar till USA. Men en generation senare var de flesta redan amerikaner. HBL har besökt Finlandsättlingar i Larsmont, Minnesota.

Vackra björkskogar omger Lake Superiors glittrande stränder som flankeras av idylliska, välskötta sommarstugor. Om det inte var för den turistiska historiska järnvägen och det ovanligt stora antalet flakbilar som susar förbi kunde man nästan tro att man var i Finland. Ännu mer förvirrad blir man när man ser att vägen genom byn heter Larsmont way.

Bild: Maija Hurme

I dag finns det väldigt lite som påminner om Larsmonts finlandssvenska arv, men för hundra år sedan var stället en liten livlig by som grundades av Larsmobor.

Den gamla faluröda skolbyggnaden från 1914 står fortfarande kvar och bredvid den hittar jag, överraskande nog, ett hus som liknar en norsk fjellhytte. Det visar sig vara en skandinavisk presentaffär, som ägs av Brad Nelson, vars släkt kommer från Norge och Sverige.

– Ja inte är det mycket som finns kvar längre. Men människor kallar fortfarande det här för bibelbältet. Förr i tiden sades det att man måste lämna sin öl vid vägen innan man körde hit – och att man kunde lita på att den fortfarande fanns kvar när man åkte tillbaka, berättar han.

Inte Larsmo, men nästan. Bild: Sara Sundman

De finska immigranternas arv lever kvar i Minnesota bland annat i form av kooperativen de grundade. På 1920-talet, då området vimlade av skyltar som förbjöd “finländare och indianer” var Mesaba co-op park i Cherry ett ställe där finländarna kunde samlas i fred. Charlie Ezell sköter om parken, där det fortfarande ordnas olika evenemang under sommarmånaderna. Bild: Sara Sundman

Fiskarby

Larsmont var ett av de få områdena där finlandssvenskarna hade majoritet. Man räknar med att det för hundra år sedan bodde kring 160 finlandssvenskar i området.

– De ville egentligen döpa stället till Larsmo, men myndigheterna gick inte med på det, så Larsmont var en kompromiss, berättar Lou Mattson, som växte upp i området.

De flesta Larsmontbor jobbade på järnvägen, som skogsarbetare eller hamnarbetare men många, liksom Mattsons familj, jobbade som fiskare. Mattsons far- och morfar flyttade från Larsmo till USA i slutet av 1800-talet och båda jobbade som fiskare på närliggande ön Isle Royal på Lake Superior. Mattson själv tillbringade vintrarna i Larsmont och sommarmånaderna, eller från april till november, på Isle Royal. Han gissar att det under årens lopp har bott ett hundratal finlandssvenskar på ön. När Isle Royal blev nationalpark 1940 var hans pappa den enda yrkesfiskaren som behöll sitt gods på ön och familjen äger fortfarande ett sommarställe där.

Lou Mattsons far- och morfar flyttade från Larsmo till USA i slutet av 1800-talet och jobbade som fiskare på närliggande ön Isle Royal på Lake Superior. Bild: Sara Sundman

Det var inte förrän hans föräldrar dog som Mattson började leta i sakerna han ärvde av dem och han fick nys om ett ställe som heter Larsmo i Finland och sökte upp det och hans släktingar där.

– Jag minns att jag som tonåring frågade min pappa varifrån de kom. Han svarade "strunta i det du, vi är amerikaner."

Amerikafeber

Man räknar med att kring 70 000 finlandssvenskar flyttade till Nordamerika mellan början av 1870-talet och slutet av 1920-talet, de allra flesta från Österbotten. Orsakerna var ofta ekonomiska, man flydde undan svält och fattigdom, men också förtryck. Äventyrslystenhet var också en orsak, berättelser om finländare som nått framgång i Amerika fick många att söka guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten.

Det finns uppskattningar enligt vilka finlandssvenskarnas andel var till och med 20 procent av totala antalet finländare i Minnesota. De flesta slog sig ner i nordöstra Minnesota.

Rachel Martin är museiguide och aktiv i Finnish Historical Society i Duluth. Hon har spårat sin morfars väg från Vasa till USA. – Men genealogiskt arbete kräver mycket tid. Jag planerar gå i pension nästa år, och då har jag förhoppningsvis mer tid att ägna mig åt detta. Bild: Sara Sundman

Rachel Martins morfar, Evert Laaksonen, flyttade till USA från Vasa år 1905, och hennes mormor Hilma Laaksonen följde efter några månader senare. Mormodern dog när Martins mamma var bara sju år, och morfar placerade sina tre barn i nya hem för att kunna åka i väg och tjäna pengar, men barnen såg aldrig honom igen. Bild: Sara Sundman

– Det finns många som räknar sig till Amerikafinlandssvenskar i USA. Det är lite som med ursprungsfolken här – om du är en fjärdedel finlandssvensk räknas det. Och vi är väldigt stolta över våra rötter, säger Art Englund.

Englunds mamma var tio år när hon vid förra sekelskiftet flyttade till USA från Vasa för att hjälpa till på släktens gård utanför Milaca i Minnesota. Senare flyttade hon till Hibbing, där hon träffade Englunds pappa, som flyttat dit från Sverige.

– Efter att han träffade henne för första gången lär han ha sagt "jag kommer att gifta mig med den där flickan". Och det gjorde de. Tala om en blind date, skrattar Englund.

Det är i Hibbing, mer känd som staden Bob Dylan växte upp i, som jag träffar Englund, Mattson och ett antal andra Minnesotabor som är aktiva i The Swedish-Finn historical society, en förening för amerikafinlandssvenskar som samlas varje år.

Snabb språkintegration

På grund av språkmuren hade många finlandssvenskar svårt att integreras i de finska samfunden. Ofta anslöt de sig till svenska organisationer och kyrkor i stället. Emigranterna grundade flitigt egna föreningar och samfund.

Flera av de andra eller tredje generationens amerikafinlandssvenskar jag träffar i Minnesota berättar att de inte kunde tala engelska när de började i skolan och att föräldrarna senast då börjat tala uteslutande engelska med barnen. Oftast tog det bara en generation för svenskan att dö ut.

– Min pappa sa, "vi kom till Amerika, nu talar vi engelska", säger June Hendrickson.

Hon växte upp i norra Duluth, "Amerikas Helsingfors", men hela hennes släkt härstammar från Närpes.

Ofta var de finländska utvandrarna unga män, men det hände också att unga kvinnor flyttade. June Hendricksons mor flyttade från Närpes till Chicago för att vara au pair till godissläkten Reeds barn, medan hennes pappa var från en närpesisk jordbrukarfamilj. Bild: Sara Sundman

Svenskbygd. Isle Royale, den största ön på Lake Superior, är numera nationalpark, men förr i tiden bodde det flera familjer av finlandssvenskt ursprung på ön. Bild: Sara Sundman

– När jag gick i gymnasiet kunde man välja lektioner i svenska. Men jag valde spanska i stället, jag tyckte det var bättre med tanke på framtiden, säger June.

Någon nytta av svenska hade Hendrickson ändå. Hon berättar att hennes släktingar i North Shore, en annan svenskort vid Lake Superior, betalade fem cent om hon sjöng Nikolina, svenskamerikanen Olle i Skratthults succélåt från 1917, på svenska.

Svartlistade finnar

Det hände också att en del amerikafinlandssvenskar medvetet presenterade sig som svenskar på grund av den röda vågen bland de finska emigranterna. Många som jobbade i gruvindustrin i norra Minnesota, Iron Range, var socialister och svartlistades efter att de strejkat i protest mot de hårda arbetsförhållandena i gruvorna.

– När Art och jag gifte oss och Art berättade att hans mamma kom från Finland vägrade hon medge att hon var från Finland. Nej, jag är inte finländare, jag är svensk, sade hon, berättar Art Englunds fru Mazie Englund.

Art Englunds mamma, Ida Gref, flyttade från Vasa till Minnesota som tioåring, och träffade senare Englunds pappa i Hibbing, där de gifte sig. Art jobbade länge på järngruvan i Hibbing. Bild: Sara Sundman

Ofta tog de finlandssvenskar med finskklingande namn ett svenskt namn, dels eftersom det var svårare att få jobb med ett finskt, dels eftersom det ofta var lättare för amerikaner att stava. Därför finns det många Johnsons, Matssons och Eriksons i området.

Kyrkan i centrum

Många finlandssvenskar startade kyrkor och kyrkan var ofta centrum för det sociala livet. June Hendrickson berättar att hennes föräldrar gifte sig i Bethel Lutheran Church av en annan Närpesbo, pastorn Carl Silfversten. Silfversten var en aktiv finlandssvensk som bland annat grundade Svenska Kulturförbundet i Duluth, skrev flera böcker om finlandssvenskar i Amerika och införde svenskundervisning i gymnasiet Denfeld i Duluth.

– I vår kyrka i Chisholm, som grundades av en kvinna från Jakobstad, hölls gudstjänsterna i början enbart på svenska. Man bytte inte till engelska förrän vi fick en icke-svensktalande pastor, berättar Roger Johnson, vars föräldrar kom från Nykarleby.

De flesta stannade i USA

Även om det hände att ogifta kvinnor åkte i väg var de flesta emigranter unga män – ogifta män som ville ha pengar att lägga undan för att i framtiden kunna grunda ett hem eller gifta män som ville tjäna in pengar för att trygga familjens framtid. Ofta åkte mannen först och kvinnan följde efter då han fått ett fast arbete.

Roger Johnson tjänstgjorde i armén och skickades till Tyskland år 1952, då han också besökte Finland och föräldrarnas hemorter i Nykarleby. – Det var väldigt intressant att besöka Norden och se alla sjöar, klippor och skär, tallar och björkskogar… jag förstår varför så många finländare trivdes i norra Minnesota. Bild: Sara Sundman

Till exempel Roger Johnsons pappa åkte till USA ombord på brittiska passagerarfartyget Lusitania år 1910. Han hjälpte till på jordbruken och flyttade senare till North Shore och jobbade som fiskare. På vintern jobbade han med att avverka skog i Gran Marie och senare i gruvorna på Iron rangen. Resten av familjen flyttade till USA sju år senare, 1917.

Majoriteten av utvandrarna stannade för gott.

– När min mamma besökte Finland på 1950-talet frågade människor om hon inte tänkte flytta tillbaka någon dag. Men hon svarade att Amerika behandlat henne för väl för att hon skulle vilja återvända. Så tror jag många tänkte, de kom hit och var villiga att jobba hårt och vara rakryggade medborgare, även om de uppskattade sitt hemland, säger Johnson.

Schottis blev startskott

De finländska utvandrarna, särskilt i Minnesota, skildras ofta som företagsamma jordbrukare, men det fanns också många urbana migrantfamiljer. Betsey Norgards morfar var båtbyggare på Åland och flyttade till New York år 1926. Han hade tänkt stanna bara några år för att tjäna pengar, men beslöt sig för att stanna i staden för gott. Norgards mamma var fyra år när hon åkte över till New York och familjen bodde i Finntown i Brooklyn. Men socialt umgicks de mest med svenskarna.

Betsey Norgard blev intresserad av sina åländska rötter i vuxen ålder, då hon började studera svenska och besökte Finland och Åland. Norgards morfar var båtbyggare och hans bror jobbade ombord åländske redaren Gustaf Eriksons segelfartygsflotta. Bild: Sara Sundman

– När jag växte upp trodde jag i själva verket att jag var svensk, eftersom vi inte hade någon kontakt till Finland. Och min mamma sade alltid att hon var svenska – jag tror att hon mycket hellre hade sett Åland som en del av Sverige.

På den här videon kan du se och lyssna på Betsey Norgards.

Senare, när familjen flyttade till norra New York, upphörde alla kontakter med andra nordbor. Det var inte förrän långt senare, på en folkmusikfestival på Smithsonianmuseet, som Norgard blev intresserad av Finland och sina åländska rötter.

– Jag hörde ett band spela schottis, och då kom jag ihåg att min morfar lärde mig dansa det här!

Finnesota

De flesta aktiva inom de finlandssvenska föreningarna i Minnesota är andra eller tredje generationens immigranter, och få av deras barn väljer att intressera sig för sin historia. Också den Finlandsbild som lever kvar i Minnesota är rätt gammalmodig: Vinterkriget, Sibelius, bulle och lutfisk tas upp i var och varannan diskussion.

Frågan är om det finns någon framtid för amerikafinlandssvenskarna och de nordiska samfunden i USA.

– Jag tror vi måste hitta sätt att få de yngre generationerna att intressera sig, och jag tror inte det är via bullar och schottis. Det är sådant som intresserar oss eftersom det var viktigt för våra familjer, men i dag är det något annat, Angry birds, heavy metal… Jag tror vi måste fråga oss hur vi kan inkludera det moderna Finland i våra liv, säger Betsey Norgard.

I den skandinaviska affären i Larsmont är Brad Nelson pessimistisk.

– Det finns ett stort glapp mellan generationerna. De yngre har inte samma känsla för gemenskap och de flesta är inte intresserade av varifrån deras släkt kommer. Bland de första immigranterna fanns det ett så starkt tryck att bli amerikaner att vi nu inte längre riktigt vet vem vi är, säger Nelson med en suck.

Men han tror att det nordiska arvet lever kvar i kulturen och samhället i Minnesota.

– Till exempel hälsovården och utbildningen är väldigt högklassig i Minnesota, vilket jag tror är spår av den skandinaviska värdegrunden.

The Swede-Finn Historical Society träffas varje år i den svenska kyrkan i Hibbing. Mazie Englund serverar soppa gjord på nordamerikanskt vildris till June Hendrickson och Tom Arnold. Bild: Sara Sundman

Fakta

De flesta stannade

Den mest intensiva emigreringsperioden från Finland till Nordamerika inträffade mellan början av 1870-talet och slutet av 1920-talet, då kring 70 000 finlandssvenskar flyttade över Atlanten. De allra flesta kom från Österbotten, men också bland annat från Åland.

Allt som allt flyttade kring 370 000 finländare till Nordamerika mellan åren 1860 och 1944.

De flesta åkte från Hangö till Storbritannien via Sverige, Norge eller Danmark, och därifrån vidare till New York.

De allra flesta stannade för gott. Man räknar med att omkring en tredjedel flyttade tillbaka till Finland.

Arbetslöshet, låga löner, sociala problem, politiskt förtryck och äventyrslystenhet var allmänna orsaker att flytta. I Österbotten fanns också en tradition av säsongsarbete utomlands. Om någon lyckades flytta och hitta jobb eller land hjälpte hen ofta släktingar och bekanta göra resan över Atlanten.

Den största föreningen för amerikafinlandssvenskar i USA, The Swedish Finn Historical Society, baserad i Seattle, grundades 1991 för ättlingar till de finlandssvenska emigranterna.

På Migrationsinstitutets emigrantregister kan man söka uppgifter om de finländska utvandrarna.

Källor: Migrationsinstitutet, The Swedish Finn Historical Society, Finlandssvenskar i Amerika av Anders Myhrman.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00