Sprakande rytmer och charmig nostalgi

Sällan hör man någon spela så tekniskt klanderfritt som cellisten Truls Mørk. Han pejlar avsevärda emotionella djup utan att för den skull framstå som överdrivet känslosam, skriver HBL:s recensent.Bild: Johs. Bøe

De två första åren med Susanna Mälkki som chefdirigent för HSO har varit något så när konstnärligt tillfredsställande, men kanske lite linjelösa på sistone, skriver Mats Liljeroos efter säsongsavslutningen i fredags.

Helsingfors stadsorkester

Dirigent: Susanna Mälkki. Solist: Truls Mørk, cello. Webern, Elgar, Bartók.

I Musikhuset 18.5.

Susanna Mälkki avslutade i fredags sin fjärde termin som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent på hemmaplan och om några dagar beger man sig på en miniturné till Salzburg och Paris med delvis samma program som nu. Ett program, som gav ett genomgediget om än inte direkt adrenalinhöjande intryck.

Mälkki visade direkt lejonklon i Anton Weberns Sex stycken för orkester, som liksom Schönbergs och Bergs orkesterstycken från samma tid på ett spännande sätt balanserar mellan utvidgad tonalitet och atonalitet. Det kammarmusikaliska sättet att behandla den stora orkestern är tydligt inspirerat av Mahler och Mälkki gjorde ett minutiöst jobb med att balansera de delikata klangfärgerna mot varandra.

Hon stod för en pålitlig podieinsats även i Elgars charmigt nostalgiska cellokonsert, som knappast kan spelas med en mer tilltalande klanglig sötma, utsökt god smak och tolkningsmässig finess än vad Truls Mørk nu gjorde. Sällan hör man ett så tekniskt klanderfritt spel, som samtidigt pejlar avsevärda emotionella djup utan att för den skull framstå som överdrivet känslosamt.

Bartóks formidabla Konsert för orkester hör av allt att döma till Mälkkis personliga favoriter – hon har gjort den även tidigare i Musikhuset – och hennes tillika energiska och analytiska syn på den inte helt lättgestaltade musiken föreföll på många sätt tillfredsställande. De ständigt skiftande stämningarna förlänades sina optimala karaktärer och det var sannerligen fart och fläng över den rytmiskt sprakande Finalen, som ändå inte kändes onödigt stressad.

Klassiker och kuriositeter

På det hela taget kan man väl säga att de två första åren av Mälkkis chefdirigentegid varit något så när konstnärligt tillfredsställande, även om den första säsongens spännande franska röda tråd följdes upp av en betydligt mer linjelös andra säsong med en hel del konserter som i första hand tedde sig som kompromisser, där Mälkki inte nödvändigtvis haft sista ordet.

Nästa säsong ger åtminstone på pappret ett likaledes linjelöst intryck med en rätt kuriös mix av mer eller mindre sönderspelad standardrepertoar och betydligt mindre känd dito. Frekvensen levande tonsättare är i sig glädjande hög – några namn är helt nya för mig – medan man får söka med ljus och lykta efter uruppföranden.

Att kombinera noviteter och rariteter med älskade klassiker kan, i bästa fall, dock vara en helt vettig programpolitik och glädjande är även den tydliga satsningen på kvinnliga dirigenter, solister och tonsättare. Måhända börjar Mälkkis hand först nu på allvar synas i planeringen, även om jag fortfarande saknar den optimalt kalibrerade helhetsvisionen.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33