Spotta i mascaran, dansa disco

Sabine Forsbloms hjältinna är nu tonåring och tonen i den nya romanen vassare och mera tragisk än i de tidigare.

Roman

Sabine Forsblom

Betinkan

Schildts & Söderströms 2018

Vilken är människans grymmaste och äckligaste ålder? Högstadietiden, utan tvivel. En hemsk blandning av hormoner, maktkamp och längtan, och en könsmaktsordning som inte skonar någon.

För att klara sig helskinnad genom den behöver man – förutom en dos ren bondtur – dels en hyfsad barndom att ta sats i, dels ett framtidshopp som bär över den värsta sörjan.

Huvudpersonen i Sabine Forsbloms roman Betinkan verkar inte ha något av detta, och det gör boken tragisk och vass i kanterna. Vi känner Betinkan från Forsbloms två föregående romaner, Maskrosguden (2004) och Maskrosgudens barn (2015). Hon var lilla Bettina, morfars och farmors ögonsten men inte så hemskt viktig för sina föräldrar som var upptagna av att dricka, dra tubak, gräla, gräma sig över livet som var slitsamt och föga glamoröst. Men det fanns en yvig berättarton, ett språkligt överdåd som vände det hemska i gapskratt ibland, både hos personerna och läsaren – släktskrönor och svart humor, fult och vackert om vartannat.

Gynekologen Hålecheck

I den nya romanen Betinkan är morfar och farmor döda och "Betinkan-Tina-Tinkan" är ingens viktigaste människa. Föräldrarna stretar på som förr, mest upptagna av sitt. Och skrattet får en allt beskare biton.

Det är 70-tal och mascaran är en liten färgkaka man spottar på för att sen applicera färgen med en liten borste. Flickornas favoritdryck är Minttuchoko som smakar lika bra när den kommer upp som när den går ner. Och sexualiteten är ständigt närvarande, i former som inte är vackra. Flickor "ger" eller "ger inte". Pojkarna tar vad de får, inordnade i en hårt hierarkisk hackordning där den lägst rankade antingen får vara utan eller vara hänsynslös och slug.

I kontrast till den här hårda ekonomin finns sedan flickornas hjärtskärande dröm om kärlek på riktigt, att vara utvald av någon som man kan dela också tankar om världen med. Och till slut rinner de spottiga mascaratårarna också på hårdingar som Guntta, när det brinner i bottnen och måste skrapas ur. Att gynekologen Holmberg som skolsköterskan skickar flickorna till kallas Hålecheck (efter en tjeckisk ishockeymålvakt) höjer humöret bara tillfälligt, för här är det mesta inte roligt alls.

Vad heterosexuella pojkar eventuellt har för mänskliga drag och drömmar befattar sig berättelsen inte med. De är högstadieflockens bölande, flabbande maskuliner, "konderna" som nu en gång är som de är. Om de utmanas eller störs i sina riter tar de till våld. Också de är djupt tragiska och utlämnade åt makter de inte rår på men det syns inte genom den här berättarens optik. Eller gör det? I ett fall får vi inblick i hur det är att vara lägst i hackordningen i pojkvärlden – en syn svår att glömma.

Det finns ett språkligt raseri i Forsbloms text som bär den här historien, och en gång blommar det ut i något slags jubel, i sekvensen där dansgolvet på den lilla smutsgrå stadens nyöppnade diskotek erbjuder en tillfällig frizon för en annan sort kroppslig utlevelse än det väntande poserandet och ångestfyllda hånglandets:

"Världen snurrar, fylld av ett just nu, just här, just så här. Det är stegen till himlen som inte behöver de onödiga sliskiga orden, inte de sorgsna trubadurögonen, inte den svarta rockklichén, inte det påklistrade patoset. Bara svetten som lackar, benen som darrar och låt det aldrig sluta."

Fångar i klass

Sabine Forsblom skildrar finlandssvensk arbetarklass, med skoningslös blick för vad hårt arbete gör med människans kropp, tankar och nerver. Hon beskriver också det osköna ältandet och rundgången av klagomål och martyrium. Betinkans mamma är intressant i sin förfärlighet, avvisande som förälder, hysterisk som hustru, slut "i nerverna" liksom den kedjerökande pappan. Föräldrarna har, trots det ständiga grälandet, en gemenskap som deras enda barn inte tycks få rum i.

Föreställningen om att den lyckade fasaden som gömmer snuskiga familjesorger skulle vara något särskilt medelklassigt punkteras här. Under ytan av grovkorniga skämt och nyårsfylla "är moralen stenhård och inga undantag tillåts. Man gifter sig, man arbetar och håller käften. Man hör till kyrkan för säkerhets skull. Man skiljer sig inte. Man smyger sig fram i samhällets utkant utan att lämna några som helst spår efter sig, annat är några virkade spetsar, några slitna verktyg, ett och annat fotografi kanske. Några barn som tassar på i samma marginal."

De här proletärerna är knappt solidariska ens med sig själva, och mammas dröm om "finhetsliv" är inte förankrad i någon större idé om rättvisa och jämlikhet, bara en konsumtionsdröm.

Men Betinkans föräldrar har faktiskt en plan för sin dotter som, trots allt supande och festande med väninnor som Guntta och Tamminen och andra mindre välartade, har skolbegåvning. Mamma och pappa vill få bort henne från den där marginalen. Och 1970-talet var det första decennium när läsbegåvade ungdomar i Finland kunde påbörja sin klassresa via studier utan pengar hemifrån – med studiestödets hjälp. Men kommer det här att rädda Betinkan, eller är drömmarnas Helsingfors och universitetsvärlden bara ett annat slags vildmark än småstaden för den som en gång blivit stukad?

I slutet av romanen är jag inte säker på om hjältinnan, med spottmascaran ersatt av kajal på 80-talsmanér, är i början av en klassresa uppåt eller vid stupets brant.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00