Spontana och intensiva lärda män

HBL:s recensent har svårt att minnas när han senast hört en lika engagerande trummis som Dana Hall. Bilden är tagen i Halls hemstad Chicago för några år sedan, men i torsdags spelade han på Koko Jazz Club i Helsingfors. Bild: Public domain/Amber Samuels

Sam Linnas och Dana Halls stycken är mainstream i en bred skala som innehåller personliga knorrar och finesser.

JAZZ

Sami Linna Quartet

Koko Jazz Club, 22.3

Det var allt annat än akademisk ingenjörsjazz på Koko Jazz Club då gitarristen Sami Linnas kvartett uppträdde – trots att alla musikerna även är akademiker och vissa dubbelt upp.

Linna och saxofonisten Jussi Kannaste undervisar vid Sibelius-Akademin liksom organisten Mikko Helevä, som dessutom är diplomingenjör. Kvällens dragplåster, trumslagaren Dana Hall från Chicago, är etnomusikolog men även utbildad till flyg- och rymdtekniksingenjör.

Repertoaren kom från Linnas snart kommande debutskiva. Linnas och Halls stycken är mainstream i en bred skala som innehåller personliga knorrar och finesser, trots att det är fråga om 60-talsstilar.

Hall (född 1969) har uppträtt med många stora jazznamn, bland annat Joe Henderson, Branford Marsalis, Horace Silver och Ray Charles. Halls stil är så energisk att man nästan tyckte synd om det vackert rödglimrande lilla trumsetet. Men hans spel var mycket väldisponerat och tydligt accentuerande, både följsamt och dirigerande. Jag har svårt att minnas när jag hört en lika engagerande trummis – kanske då Billy Hart uppträdde på klubben år 2012.

Det rytmiska samarbetet med Helevä, som skötte baslinjerna med både vänster hand och pedalerna, var handgripligt. De utbytte och kompletterade fraser på ett sätt som kan verka telepatiskt, fast det i själva verket är fråga om stilkännedom och gemensam musikalisk vokabulär.

I Three Out Of Four och Just A Riff av Linna gick man mot Coltranehållet. Trumarbetet påminde om Elvin Jones kraftiga, spirituella stil. Det förstnämnda stycket klarnade efter dundrande med klubbor till ett flytande trefjärdedelssväng. Det andra hade mollblueskänsla och tolv takters struktur, medan ackordföljden med fem olika ackord inte var blues.

Rena lyxen

Blues var däremot Linnas snabba boplåt, som han berättade att inspirerats av hjärtats rytmstörningar. Heleväs orgelsolo förde tankarna till Monk, medan Hall var på Art Blakeys tomt.

Helevä använde sig även av andra intressanta lösningar i sitt spel, till exempel längs skalan stigande terser som påminner om en stridepianists så kallade tior – det vill säga lillfingret på grundtonen och tummen på nästa oktavs ters.

Kannaste spelade tuffare och intensivare än kanske någonsin. Ibland har jag uppfattat hans spel som sofistikerat svalt och intellektuellt, men nu gav han järnet – utan att ändå tappa elegansen.

Rena lyxen var trioversionen av Henri Mancinis Dreamsville. Balladpärlan var minutiöst harmoniserad och genomfördes briljant med Linnas smakfullt spelade melodilinje, Heleväs fylliga orgel (inklusive träleslie med långsamt retarderande trumma runt bashögtalaren) och Hall som naturligtvis även vet hur en visp ska dras mot trumskinnet.

Roande var Linnas souljazziga boogaloo Clowns med visslande orgel och effektivt trumsolo över bandets riffande. Bandet avslutade med extranumret Born To Be Blue i medeltempo, vilket lugnade ned stämningen lämpligt efter det häftiga riffandet.

Jan-Erik Holmberg

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning