Splitterny Moogjazz till lunch

Fingerfärdig. Kari Ikonen hanterar smidigt Moog-syntetisatorn i Antti Auvinens pinfärska konsert som hörs på nytt den 2 februari. Arkivbild.Bild: Maarit Kytöharju

Antti Auvinens uruppförda konsert för Moog-synt och storband må vara svår att genrebestämma, men en fräsch fläkt bjöd den på.

JAZZ

UMO

Kari Ikonen, Moog-syntetisator. Mikko Hassinen, dirigent. Savoyteatern, 17.1.

Vid lunchkonserterna på Savoy har UMO oftast framfört mer eller mindre traditionell storbandsjazz, men på tisdagen bjöds det på modernism vid tolvslaget. Vad kallas denna stil, hördes en entusiastisk turist som hittat till salen fråga efter konserten. Pepa Päivinen, som svarar för det lägsta träblåsregistret i bandet, svarade något i stil med "you tell me" (som betyder ungefär "bra fråga").

Men av allt att döma var det fråga om jazzig modern konsertmusik framförd av ett jazzband och en jazzsolist, Kari Ikonen, som ovanligt nog trakterade en monofonisk analogsynt från 70-talet.

Antti Auvinen (f. 1974), som komponerat musiken, fick delat Teostopris i fjol för sin kammaropera Autuus (Salighet). Nu uruppfördes Auvinens Twelve Fn Kies, som kanske uttalas Twelve Fun Keys. I varje av de tolv delarna är Moog-syntetisatorn i huvudrollen, ofta dialogmässigt med orkestern eller vissa delar av den, som i duellen med Markus Ketolas trummor.

Både syntens och orkesterns tonregister används effektivt och extremt, från Moogens knackande låga frekvenser runt några få hertz till visslande och tjut – eller från barsk barytonsax och bastrombon till andningsljud genom blåsinstrumenten.

Stycket är komponerat i samråd med Ikonen och tydligen är inte allt skrivet till pappers till punkt och pricka, utan stycket kan leva och varieras vad gäller disponeringen av det musikaliska utrymmet mellan band och solist, men också enligt rummet där stycket framförs.

Som en del av Musica Nova-festivalen kommer Twelve Fn Kies den 2 februari att framföras tre gånger under eftermiddagen och kvällen i Kampens affärscentrum.

Som lunchmusik smakade Moogen exotiskt och tämligen starkt, särskilt med den akustiska orkestern som kontrast. Det är allt svårare att bli överraskad av något i musikväg – efter otaliga experiment och en myckenhet av modernism som uppkommit sedan ordet började användas – men en uppiggande öronöppnare var verket och några tråkiga stunder upplevdes inte under de drygt tjugo minuterna.

Som förrätt serverade UMO några relativt nya kompositioner (samtliga skrivna efter år 2005). Rata av Aki Yli-Salomäki grundade sig i stor utsträckning på minimalistiska repetitioner av ackordets grundton, från vilket marschen tidvis gick vidare. Guenso av Ikonen var med afroflytande komp rytmiskt traditionellt, men tonspråket var modernt med rika och dissonanta ackord. Just A Matter of Time av saxofonisten Olli Ojajärvi, en av UMO:s centrala solister, spelade med överlagrade rytmer, 4/4 kontra 6/8. Ville Vannemaas One for Oatts var en regelrätt svängare lite i Bob Brookmeyers anda, med utmärkta solon av Mikko Mäkinen, sopransaxofon och Tero Saarti, trumpet. Outi Tarkiainens Primroses var en sofistikerad ballad med djup och vision.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33