Spirande kör med höga ambitioner

Aktivitet. Spira Ensemble har ett digert program framför sig i sommar och höst. Bild: Kai Bäckström

Spira Ensemble sjunger välklingande och harmonisk musik.

KÖRMUSIK

Spira Ensemble

Dirigent Kari Turunen. Kristian Nyman, piano. Pauluskyrkan 2.6.

Kari Turunens Spira Ensemble har under sin snart treåriga existens skapat sig ett rykte som en ambitiös blandad kör med ett fyrtiotal huvudsakligen finlandssvenska sångare. På Tampereen Sävel i fjol belönades kören med finaste utmärkelsen Grand Prix och tre guldstämplar. I fjol fick kören också Evert Ekroth-priset av Finlands svenska sång- och musikförbund. Spira uppträder på den finlandssvenska sångfesten i Karleby nästa vecka, Nordklang-festivalen i Åbo i augusti och deltar som en av elva körer i Harald Andersén-tävlingen på Musikhuset i september. Med så mycket aktivitet kring en och samma kör är det naturligt att ett visst intresse väcks.

Utan tvekan har Spira höga ambitioner. Positivt är att kören har ungefär lika många män som kvinnor och att sången är anmärkningsvärt ren och intonationen träffsäker. Den dynamiska skalan är också stor.

Min främsta invändning gäller tonbildningen som tidvis känns en aning mörk och brummig. Det hänger samman med det finlandssvenska uttalet, som per definition är mörkare än rikssvenskans. Den relativt mörka färgen passar ändå bättre i Eric Whitacres rofyllda A Boy and a Girl än i exempelvis Greta Dahlströms angenäma Nu sprida de vita nätterna eller Fougstedts mer än bekanta Sommarsvit. Också diktionen kunde vara tydligare med ännu bättre artikulerade konsonanter, till exempel i tredje satsen av samma sommarsvit.

I övrigt bestod repertoaren under vårkonserten av musik som var "välklingande och harmonisk, som en vacker sommarkväll", som dirigenten uttrycker saken. Körverk av Morten Lauridsen, Eriks Esenvalds, Vitautas Mishkinis, Wilhelm Stenhammar och Toivo Kuula fick sköna tolkningar och de fyra satserna ur Rachmaninovs Vigilia framfördes med vördnad.

Största intrycket gjorde kanske Einar Englunds Hymnus sepulchralis, kanske för att bitonaliteten här leder till så djärva harmonier och en så pregnant expressivitet. Alltjämt är det slående hur stort intryck talsolot – nu framfört av John Söderholm – gör när han ropar efter ett rättfärdighetens tidevarv.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning