Spelet står och faller med maestron

Det gäller nog alla typer av grupper – orkestrar, teatrar och företag lika väl som idrottslag. De bäst sammansatta och sammansvetsade teamen presterar bäst, oavsett kontext. Inget konstigt med det. Inte heller att det är ledaren – maestron, regissören eller coachen – det mesta hänger på.

Kollade under julen på U20-VM i ishockey. Något nytt guld skulle inte vaskas fram denna gång, det stod hyfsat klart redan på pappret. Att laget såg smått ihåligt ut, hade många noterat. Själv tvivlade jag mest på den gode Raimo Helminen – coachen. Honom man njutit av att se som gudabenådad passningsspelare i bland annat sex olympiska spel.

Varför tvivlade jag? Som andra för att Helminens CV som tränare är tämligen tunt. Och för att "Raipe" inte utstrålar sådan naturlig, behärskad auktoritet som åtminstone jag förväntar mig av en ledare i båset. Tveksamt då om han kan vara så mycket annorlunda under taktiksnack och träningspass.

Men sanningen avspeglar sig först på isen. Och såg det inte ganska vilset ut för det mesta? Helminen växlade mellan stoiskt lugn och gaphalsande (främst i riktning domarna) medan spelarna, frånsett kvartsfinalen, i stort irrade omkring utan plan och kitt.

Mest iögonenfallande att en pucktalang som Matias Maccelli – i motsats till andre playmakern Kristian Tanus – turneringen ut fick klara sig utan skickliga spelare vid sin sida, och därför framträdde som en vilsen soloartist. Och visst borde unga bröderna Räty ha tilldelats större roller redan nu.

Får – i olika sammanhang – frågan om det verkligen är så viktigt vem som är coach. Mitt svar: Inte bara viktigt utan avgörande. Ingen slump att en viss Jukka Jalonen har ett par VM-titlar med Lejonen – fjolårsguldet utan riktiga topplirare var ett mästerstycke – och en med unglejonen signerad Aho, Laine, Rantanen & Co.

Jalonen (57) övertygar allt mer – flexibiliteten har ökat, tjurigheten minskat – och kunde säkert, efter ett par år som hjälptränare först, ännu göra karriär också i NHL (inkörning behövs för att växa in i spelet där både i och utanför rinken). Chansen kan ha ökat nu då coacherna bakom pölen av olika orsaker verkar falla som käglor.

Guld värda är drivna ledare speciellt då team effort är nyckeln till framgång och då känslor sätts på spel – som i hockey och övrig sport – och lite mindre i typ kunskapsföretag där individuell expertis står i fokus. I exempelvis spelbolag gäller det att få kodarna att lyfta, och då kan självstyremodeller av plattare snitt ge luft under vingarna. Men ledarskap i sig kan inte förminskas – bara rättas efter arten av verksamhet och 2020-talets krav.

Ledarskap – som tekniskt sett är ett strategiskt och operativt hantverk – är ingen modefråga. Men nog en karaktärsfråga. Pondus, omdöme och förmåga att kommunicera och fatta beslut går inte ur tiden. Inte heller vikten av tydlighet. Eller konsten att frigöra styrkor och beakta individer. Eller etik.

Vare sig inom idrotten eller utanför.

Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös

Stefan Borenius sportfantast

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning