Spela tillsammans eller inte

Bild: Wilfred hildonen

Vi upplever en djup politisk polarisering i västvärlden. I vissa länder är det så illa att människor i olika läger över huvud taget inte talar med varandra. Hur ska vi hitta tillbaka till en konstruktiv samhällsdebatt?

Det är inte länge sedan konsensuspolitiken som en våt filt lade sig över oss och allt vad djupsinnig samhällsdebatt heter. Partier och politiker kom överens om frågor utan någon större allmän eller öppen debatt. Det var svårt att se några skillnader mellan olika aktörer och då var det också svårt att få kläm på olika alternativ.

Det finns ingen anledning att längta tillbaka till konsensustiden – men dagens polariserade samhällsdebatt är egentligen inte heller någon motpol till konsensus, eller åtminstone i det som konsensuskritikerna eftersträvade.

Går man ännu längre tillbaka, till tiden för när det finländska samhället och staten började formas hittar vi en period där de olika samhällskrafterna hade helt olika mål och just ingenting gemensamt. Borgare och kommunister ville helt olika saker och hade föga förståelse för varandra. Också då, precis som nu, fördömde man varandra och kom med sårande tillmälen.

Under konsensuspolitikens tid lät de olika politiska krafterna förstå att deras mål var gemensamma och att det som skilde dem åt var enbart medlen. I verkligheten var inte politikens mål gemensamma, men konsensusteatern gjorde det lättare att motivera kompromisserna.

Vi ser ännu i dag spår av den här tiden. Ett bra exempel är välfärdssamhället som begrepp och eftersträvansvärt mål. Det finns knappast någon politisk kraft i Finland som öppet tar avstånd från välfärdspolitiken. När såväl drastiska nedskärningar som stora satsningar på socialpolitik och utbildning kan motiveras med att de görs för att upprätthålla välfärdssamhället blir det alltför luddigt. Det minsta man kan kräva är klara besked om vad som avses med välfärd.

Statsvetarprofessorn Lauri Karvonens definition av hur konsensuspolitiken fungerade är att man hade en gemensam spelplan och gemensamma regler. Det gällde att övertyga motståndarna – och publiken, alltså medborgarna – med fakta. Om någon åkte fast för ha tummat på sanningen och faktaargumenten inte höll streck uppfattades det som en dödssynd.

De som inte trivdes med konsensusteatern saknade de klart formulerade alternativen. I dagens polariserade värld förekommer väldigt olika alternativ, men för att fortsättningsvis följa Karvonen: de möts inte på samma spelplan.

I värsta fall är inte ens ett meningsutbyte eller en diskussion mellan de olika aktörerna möjlig. Så långt verkar det ha gått i Polen. Där undviker många att diskutera samhälle och politik i ett sällskap man inte känner eftersom det är så upprivande, nästan bokstavligen.

Nackdelen är förstås att det då inte uppstår en gemensam debatt, och inte heller möjligheter att skapa en gemensam spelplan och gemensamma spelregler.

För att ett samhälle ska kunna utvecklas behövs ändå en just det. I en situation där fakta, sanning och trovärdighet är så relativiserade som de nu är på många håll blir det svårt.

Ett dystert exempel är USA:s president Donald Trump som också efter att han blev vald har fortsatt med sin kampanj i den meningen att han fortfarande vädjar till människors spontana ilska och frustration. Det handlar om att rida på känslor, att inte tänka efter, att bara okritiskt spy ut vad man känner.

Här hemma har vi lyckligtvis inte exempel på så osakliga sätt att driva en politisk kampanj och agenda.

I länder som Finland med ett starkt civilsamhälle och en lång tradition av olika slags medborgerlig aktivitet är vi mer skyddade mot känslosam vindflöjelspolitik än länder som saknar det här viktiga elementet av demokrati. Att ifrågasätta och motsätta sig är en del av det civila samhället och en livskraftig demokrati.

Vägen ur det polariserade samhället handlar mycket om inställningen till fakta. Här har journalistiken och de seriösa medierna också sitt särskilda intresse. Vårt uppdrag och de regler vi har förbundit oss vid handlar uttryckligen om att leverera nyheter och annan journalistik som bygger på fakta, och som inte blundar för att fakta ibland kan vara – åtminstone till synes – motstridiga. Verkligheten är som känt komplicerad.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00