Spela och sjung för livet Avanti

Anu Komsi hade en av huvudrollerna vid Avantis avslutningskonsert.Bild: Pressbild

Dödsdomen över Avanti har ännu inte förverkligats. Den 33:e Borgåfestivalen genomfördes med buller och bång och vid avslutningskonserten avslöjade avgående verksamhetsledaren Arne Wessberg vem som planerar följande festival: en för de flesta obekant schweizisk orkesterdirigent, Baldur Brönnimann som lär känna både Saariaho och Lindberg. Den 34:e sommarmusiken kommer alltså.

Avanti-orkestern, dirigent Sakari Oramo, solister Anu Komsi, sopran, Ilkka Heinonen, stråkharpa samt Marko Ylönen, cello. Avanti-salen 1.7.

Årets program, planerat av musikertrion Timo Ahtinen, Hanna Juutilainen och Jukka Rautasalo, var ett överflödande ymnighetshorn med musik och konserter av de mest olika slag. På fredagen började man kl. 12 i Domkyrkan, fortsatte kl. 15 i lilla kyrkan, flyttade sen tillbaka till domkyrkan kl. 18 och avslutade dagen med Marzi Nymans och Anu Komsis improvisatoriska kväll i domkyrkan (där jag mycket uppskattade Nymans kreativa användning av kyrkans Virtanenorgel).

Den frodiga avslutningkonserten – tre timmar, två pauser – inleddes med Iannis Xenákis elektroniska kompositionen Orient occident vilket gjorde mig ställd.

Jag har aldrig förstått elektronmusikens estetik där viktiga musikaliska parametrar som uppförande och tolkning saknas. Xenákis bakgrund som soldat i den grekiska motståndsrörelsen under andra världskriget ger förvisso möjligheter till en suggestiv tolkning av det elektroniska ljudlandskapet.

Men orkestern var på plats, likaså Sakari Oramo och Anu Komsi och Xenákis krigslandskap flöt sömlöst in i Claude Viviers Bouchara för sopran och orkester. Verket med sitt konstgjorda språk, noggrant presenterat i programhäftet, är som gjort för en sopranvirtuos som Anu Komsi. Från en melankolisk vokalis över fortissimotoner med starkt operavibrato till det beräknat teatraliska slutet - helt fascinerande om än rätt meningslöst.

Namnet på Pehr-Henrik Nordgrens "monodrama" Hate-Love antyder kontraster men musiken är nästan helt nordgrenskt melankolisk och lågmäld. Cellon dominerar i hela det femton minuter långa stycket, med flera solokadenser, medan orkestern hålls diskret i bakgrunden. Marko Ylönen, som verket är tillägnat, spelade solostämman mycket inkännande med bärig och sällsamt vacker ton.

Jouni Hirvelä, 36, är av allt att döma en kunnig orkestertonsättare. Vuolle för stor kammarorkester är grant, ibland skrikigt orkestrerad, gedigen nutidsmusik. Ilkka Heinonens improvisationer på stråkharpa över en karelsk folkvisa (-dans?) utgjorde en välkommen kontrast till Hirveläs lite brutala klanger och samtidigt en raffinerad övergång till Jean Sibelius tondikt Luonnotar.

Nu var det Anu Komsi igen. Hennes tolkning av Luonnotar var tekniskt imponerande – utantill naturligtvis – stor och dramatisk med en välplanerad scenisk gestik. På ett helt suveränt sätt kompletterade hon Sibelius expressiva orkestersats som dirigenten Sakari Oramo med säker hand balanserade utan att vara alltför återhållsam.

Till traditionen hör att sommarmusiken avslutas med en stor klassisk symfoni. Också i valet av symfoni vill Avanti vara annorlunda. Robert Schumanns C-dursymfoni nummer 2 är rätt sällan spelad och det är frågan om en enigmatisk musik, präglad av tonsättarens psykiska problem. För Sakari Oramo är symfonin tydligen viktig att döma av att han dirigerade den utantill. Övergången från den långsamma inledningen till allegrot kändes trög medan allegrots klagande kromatik i satsens coda övergick i festliga trumpetklanger och en fartfylld och problemfri scherzosats. I adagiosatsen kunde man njuta av Avantis förträffliga blåsare och finalen, som Oramo inledde nästan attacca, präglades till slut av en nästan militäriskt stram glädje i vitalt punkterade rytmer.

Avanti lever!

Folke Forsman