Spår

Juha Itkonen läser sin farfars brev från fronten till farmor och blir rörd.

I ett ögonblick av ingivelse, en eftermiddag i mitt arbetsrum, öppnade jag den nedersta lådan i min byrå. Där låg breven min farfar skickat till min farmor från fronten, i en nätt hög, ihopbuntad med ett urblekt gummiband. Jag hade fått breven för fyra år sedan efter att min farmor hade dött och jag hade nästan glömt bort dem. Det kändes som om rätt ögonblick för att öppna breven aldrig hade infunnit sig.

Jag bestämde att det nu var dags. En kall men klar vårsol lyste in genom de dammiga fönstren, jag satt på soffan, ensam som vanligt, och plöjde igenom ett tiotal brev. Min famo hade noggrant sorterat breven kronologiskt. Först var det sommar 1941 och min fafa fanns vid Saimens stränder där han beundrade det främmande landskapets skönhet: den bedrägliga friden som han visste snart skulle växla till stridens fara.

Därefter följde ett par brev som beskrev den brutala verkligheten i Karelens dystra ödemarker. Jag visste vad som skulle hända, jag visste att min fafa snart skulle såras i foten. Ändå hoppade jag till vid anblicken av ett brev skrivet med främmande handstil. Det var skrivet av en av farfars frontkamrater, en man som efter bästa förmåga försökte lugna min då tjugoåriga farmor, mor till en pojkbaby. Anledning till oro fanns inte. Skadan var lindrig. Hannes skulle snart vara i skick igen.

Riktigt så gick det inte. Ännu följande vår var farfar intagen på soldatsjukhuset i Åbo och gav i sina brev till farmor direktiv om vårsådden. Han hoppades också att hans hustru skulle köpa nya sommarkläder, åtminstone en kappa och en hatt. "Lyft de pengar du behöver från banken. Det är trevligare för mig om jag vet att allt är bra. Det blir som en liten ersättning åt dig när livet är så eländigt."

Jag blev rörd. Jag läste min farfars svårtydda handstil och försökte smälta det faktum att min pappas pappa, en man jag minns som en tystlåten, nästan skrämmande åldring, egenhändigt hade präntat dessa meningar på små papperslappar. Posten hade transporterat dem till min famo i Kaland, hela sitt liv hade hon förvarat dem och nu var de hos mig – jag höll dem i mina händer, samma pappersremsor som min farfar omsorgsfullt med blyertspenna hade skrivit på, på båda sidor, och placerat i ett kuvert.

Allt var alarmerande konkret och sannerligen något man kunde röra.

Jag tänkte på nutiden och de spår vi lämnar efter oss. I princip är de oändligt många, en enorm mängd jämfört med de spår tidigare generationer lämnat efter sig. Å andra sidan är nästan inga av dem fysiska – inga meningar och inga fotografier. Man kan inte röra dem. Och också om de förblir bevarade är det betydligt svårare att av skärvorna efter dem forma en berättelse än det är efter det äldre, mer begränsade materialet. När det finns för många spår förlorar de nästan sin betydelse.

Jag lade breven i byrån. Det kändes konstigt att öppna datorn och surfa in på Facebook men jag gjorde det ändå och dök med huvudet före in i min egen värld. Min farbror, han som var brevens pojkbaby, hade tydligen gillat mitt inlägg. Det gladde mig.

Juha Itkonen är författare. Texten är översatt från finskan av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00