Spännande Sovjetrariteter ur den stalinska slagskuggan

I blickfånget. Kiril Kozlovsky stod för en heroisk insats vid klaviaturen under konserten med bortglömda Sovjetpärlor, designad av honom.Bild: Pressbild

Mieczyslaw Weinberg och Boris Ljatosjinskij är två av 1900-talets mindre kända tonsättare. Båda är värda all uppmärksamhet.

KAMMARMUSIK

I Sjostakovitjs skugga – den sovjetiska musikens gömda skatter

Anna-Leena Haikola & Laura Vikman, violin, Tiila Kangas, altviolin, Mikko Ivars, cello, Kiril Kozlovsky, piano. Weinberger, Ljatosjinskij. Musikhuset, Cameratasalen 10.10.

Rubriken på den av Kiril Kozlovsky planerade Sibelius-Akademikonserten med läckra sovjetiska rariteter, "I Sjostakovitjs skugga", är egentligen missvisande. Dels var Sjostakovitjs skugga aldrig lika omfattande som, exempelvis, den sibelianska diton. Dels var den för den ena av de nu aktuella tonsättarna snarast ett kreativt tillstånd, medan det överhängande hotet för bägge kvällens komponister självfallet var Stalins förödande slagskugga.

De facto bidrog Sjostakovitj sannolikt till att rädda livhanken på sin gode vän, den polske juden Mieczyslaw Weinberg (1919–96), när antisemitismen grasserade som värst 1953. Ukrainaren Boris Ljatosjinskij (1895–1968) anklagades i sin tur, liksom till exempel Sjostakovitj och Prokofjev, för formalism även om han knappast behövde frukta för sitt liv.

Den enormt produktive Weinbergs musik har på senare tid fått ett uppsving och det börjar vara hög tid att revidera uppfattningen av honom som en osjälvständig Sjostakovitjklon. Visst har han tagit tydliga intryck av sin äldre kollega men nog har han även ett och annat eget att komma med, vilket tydligt framgick av den i grunden lyriskt melodiösa och emotionellt fullödiga, trekvarttimmen långa Pianokvintetten (1945).

Universell folkton

Det spöklikt fladdrande, stundtals brutalt energiska första scherzot och det groteskt grimaserande, ironiskt färgade andra scherzot i valstakt uppvisar, liksom den enormt laddade långsamma satsen – verkets känslomässiga höjdpunkt – förvisso sjostakovitjska influenser, men dylika var Weinberg sannerligen inte ensam om och den egna stämman är hela tiden starkt närvarande.

Liksom hos Weinberg finns det folkliga elementet – ställvis judiskt färgat – hela tiden närvarande som ett raster i Ljatosjinskijs musik, som efter ett mer experimentellt 20-tal inte sällan kom att uppvisa en romantisk grundton. Så inte minst i den "Ukrainska" pianokvintetten (1945), samtidigt som Ljatosjinskijs folkton har något fascinerande universellt över sig och själv kom jag mer än en gång att associera till, av alla, Chausson.

Initiativ som detta är oerhört viktiga och framför allt Ljatosjinskij – vars mest kända elev för övrigt heter Valentin Silvestrov – är ett namn jag kommer att återkomma till. HSO- och RSO-stämledarna Anna-Leena Haikola och Laura Vikman alternerade framgångsrikt på primaspallen, Tiila Kangas och Mikko Ivars var just så pålitligt gedigna som vi är vana med och Kozlovsky själv stod för en heroisk insats vid klaviaturen. Kanske är det nästa gång dags för bortglömda pärlor från Kozlovskys eget hemland, Vitryssland.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00