Spådomar om demokratins undergång

David Runcimans intressantaste teorier och analyser om hoten mot demokratin rör den teknologiska utvecklingen, skriver Pär Stenbäck, som i höst själv utkommer med en bok om demokratins kris.

David Runciman: How Democracy Ends

Profile, 2018

Det råder ingen brist på analyser om demokratins kris, det demokratiska underskottet eller på spåmän som vill dödförklara vår styrelseform. Problemet är att analyserna spretar åt så många håll att helhetsbilden är svår att urskilja. Är krisen verkligen så allvarlig som vissa påstår eller upplever vi bara en svacka?

Valet av Trump, britternas brexit och populismens framgångar har sett oron växa. Den har nått även Finland där riksdagen under hösten skall fundera om och hur man borde ge vår demokrati en vitamininjektion.

Jag har plöjt igenom en del litteratur om demokratins förfall och reformbehov och kommit till en färsk utgåva skriven av politikprofessorn David Runciman i Cambridge. Titeln är "How Democracy Ends" (Hur demokratin upphör). Det kan låta som en definitiv profetia, men författaren ger ändå demokratin en lång nådatid.

Alla mänskliga arrangemang har en ändalykt, så även vår omhuldade och kritiserade styrelseform. Men processen kan bli betydligt mera utdragen än pessimisterna förutspår, speciellt om våra politiker rycker upp sig.

Maktövertaganden

Runciman inleder med två välskrivna kapitel som granskar de mera våldsamma formerna av demokratidöd. I avsnittet om kupper beskriver han militärkuppen i Grekland 1967, dess bakgrund med en svag ekonomi och en trasig demokrati. Överstarna misslyckades totalt och fick ge sig efter växande motstånd.

Mot den kuppen ställer han ett annorlunda maktövertagande, det som skedde efter 2011, när landet tuktades av ekonomins järnhårda lagar. Demokratin avskaffades inte, men sattes de facto ur funktion. Detta visar också att demokratin är tänjbar; grekerna fortsatte att hoppas på morgondagen trots att generationer av oansvariga politiker hade svikit dem.

Kupper kan utspela sig på väldigt olika sätt: Oblodiga palatskupper, med hjälp av extremt eller delvist valfusk samt genom maktövertaganden som välsignas i ett val. Författaren stannar för en aktuell form, den som sker när valda maktinnehavare kapar bit för bit av de demokratiska institutionernas mandat, utan att ändå avskaffa dem. Det kan ske under en räcka av år och det är svårt att stoppa innan tronrövaren redan har hunnit cementera sin maktposition.

Exekutiva kupper

Denna kuppform är det farligaste hotet mot demokratin, anser Runciman. Utöver de kända europeiska exemplen, Ungern, Polen och Ryssland, nämns också Turkiet, Filippinerna, Indien och Ecuador som offer för så kallade exekutiva kupper.

Frågan är om läget i USA börjar likna ett gradvist maktövertagande? I så fall rör det sig om en process som startade många år före valet av Trump. Den militära kommandokedjan har alltmera glidit över i presidentens händer. Lyder generalerna alltid presidenten, också en obalanserad sådan (Nixon i slutfasen), eller lyder presidenten generalerna?

Kupper av alla de slag föregås av konspirationsteorier. Dessa används som motiv för ingripanden och de används som bortförklaringar efteråt. Även i demokratier frodas sådana teorier, speciellt bland förlorarna i ett val. Systemet stal våra röster, lyder en vanlig anklagelse.

Det nya är att också en segrare (Trump) fortsätter att odla konspirationsteorier. Någon av dem kan till och med stämma, eftersom det sannolikt finns ett dolt motstånd inom administrationen mot honom, i det som kallas "den djupa staten". Längst har dock Erdoğan gått när han utpekar sektledaren Gülen för allt ont som sker i Turkiet.

Från kupper till katastrofer

När Runciman diskuterar olika katastrofers inverkan på demokratin rör han sig på ett delvis teoretiskt plan. En nukleär katastrof, ett kärnvapenkrig, gör allt tal om demokratins framtid rätt onödigt.

Det fanns en tid då det fördes en kamp mot kärnvapnen. Antikärnvapenrörelsen hade två miljoner medlemmar i Storbritannien, men trots att kärnvapnen nu är lika farliga som då, förs kampen mot dem inte mera av en folkrörelse. Ändå är användningen av bomben mera sannolik i dag när spridningen ökat.

Runciman slår fast att demokrati inte förmår kontrollera ett sådant existentiellt hot. Lyckligtvis behövde inget parlament ta ställning till kärnvapenanvändning under det kalla kriget.

Filosofen Nick Bostrom går ett steg längre: Demokratin bara stör riskhantering eftersom valda personer inte förmår prioritera sådant som ännu inte hänt. Miljögifternas inverkan var synlig men klimatförändringen bestrids fortfarande. Nästa potentiella katastrof kan vara strids- eller mördarrobotarna.

Katastrofer kan också åstadkommas av politikens sömngångare, av sådana som utan egentlig avsikt förorsakade första världskriget. Dagens politiker är mera trapetskonstnärer än sömngångare, de inser att de balanserar på en slak lina. Väljarna nojsar nedanför och de vet att ett felsteg kan betyda slutet för dem – eller för hela nationen.

Jättarna

Runcimans intressantaste teorier och analyser rör ändå den teknologiska utvecklingen. När teknologin tar över, är katastrofen alltid nära. Han är ändå inte övertygad om att revolutionen lurar bakom knuten när artificiell intelligens (AI) får hand om både tänkandet och handlandet. Kanske om 20 år, säger experterna. Det sade de också för 20 år sedan. I bästa fall kan demokratin må bra av mera logiska lösningar, så länge politikerna kan förklara för medborgarna vad lösningarna innebär.

Problemen med de jättelika bolagen måste lösas, de behöver striktare spelregler. Även om de inte handlat av ond vilja, har de skapat Leviatan, ett monster som de inte förefaller att helt behärska.

Google, Facebook, Twitter har blivit instrument som har kapacitet att skada demokratin. De kan missbrukas för att blanda sig i val, de säljer användarprofiler till utomstående och de kan användas för att svärta ner individer. Demokratierna måste se om sitt hus och visa att också dessa jättar lyder under lagen. Oroväckande är därför att USA:s högsta domstol gett företag rätt att obegränsat köpa sig inflytande, i det fria ordets namn.

Till en början lovade internetrevolutionen transparens som skulle öka medborgarnas inflytande och göra det möjligt att kontrollera makthavarna. Men hur gick det? Det förefaller nog som om makthavarna och storbolagen är de som mera effektivt kontrollerar medborgarna, både i demokratier och i diktaturer.

I dag är det lätt att motivera kontrollbehovet med terrorrisken. Faktum är att medborgarna inte motsätter sig den närgångna insynen; vi hjälper alla till när vi nyfiket söker information på nätet och skapar våra användarprofiler.

Hur går det för demokratin som kanske sett sina bästa år? Åren av nedgång kan också bli de mest meningsfulla. Det gäller att inte låta sig distraheras av dödsförväntningar utan inse att processen kan räcka många generationer. Om beslutsfattarna vaknar upp och inser det nedslitande i att driva från val till val, utan tanke på reformer av systemet eller av politikens innehåll, så kan demokratins inneboende styrka ge systemet respit. Kanske det bara är fråga om en medelålderskris, avslutar Runciman förhoppningsfullt.

Pär Stenbäck minister

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00