Sovjettiden inget spöke för unga ester

De gav upp väl betalda chefsjobb inom näringslivet och flyttade ut på landsbygden där de nu lever med sina fyra barn. I Linnumetsä talo knappt 50 kilometer söder om Tallinn består vardagen av ostar och grafisk design.

Maarja Lillamäe och Reino Bürkland har huvudsakligen vuxit upp, studerat och levt i ett självständigt Estland. De är ändå väl medvetna om hur det var att födas i sovjetrepubliken Estland och bägge har familjehistorier som avspeglar livet under den sovjetiska perioden.

Maarja Lillamäes föräldrar var noga med att hon och hennes bror skulle skaffa sig en universitetsutbildning som i sin tur skulle öppna dörrarna till ett bra jobb och en tryggad framtid. Lillamäe har vuxit upp i Põlva i södra Estland.

För Reino Bürkland är bakgrunden annorlunda. Hans farfar kom från Karelen och han har finska rötter. Farfar deporterades under Stalin-tiden till Krasnodar i södra Sovjetunionen. Där träffade han sin blivande fru och 1947 var paret tillbaka i Estland igen. Från mammans sida kommer släkten från Saarenmaa.

Men också Bürkland har gedigna studier i bagaget, han har examina från både Tartu och Jyväskylä, talar flytande finska och har jobbat många år i Finland.

– Men i något skede insåg jag att jobbet som finansdirektör i ett stort företag tar mer än det ger, säger han.

Renoverade själva

I dag lever Lillamäe och Bürkland sin dröm i byn Mõnuste omkring 50 kilometer söder om Tallinn. Bakom sig har de lämnat chefsjobb inom teknik och medicin och livet i huvudstaden Tallinn.

Med sina fyra barn, Simona 11, Anna 6, Remi 4 och Adele 1 bor de nu för fjärde vintern i ett ekologiskt hus de byggt själva.

Maarja Lillamäe och Reino Bürkland har byggt sitt hus själva och bland annat använt byggnadsmaterial som blivit över på annat håll. Bild: Andras Kralla

– Det här har varit en gammal bondgård och ursprungligen köpte vi det som sommarställe. Men vi blev förtjusta i livet här och när vi flyttade ut kom vi till en byggarbetsplats där delar av huset till och med saknade golv, säger Maarja Lillamäe.

Hon berättar stolt om huset som är byggt i lera och belagt med plattor som ska hålla regn och fukt ute. Isoleringen består av halm och värmen kommer huvudsakligen från en vedspis belägen centralt i bondgården. Spisen värmer också familjens vatten.

Allt är annorlunda än i staden. Barnen har 14 kilometer till skola och förskola och när man vill handla behöver man bil. Närmaste granne finns inte heller på gångavstånd.

Pengar inte allt

Men familjen är nöjd. Föräldrarnas önskan är att barnen ska få växa upp i en by på landet.

– Avstånden är kanske långa, men sammanhållningen är god. Vi tar hand om varandras barn i turer så att alla föräldrar får lediga timmar också, säger Maarja Lillamäe.

Hon är nu grafiker och barnboksförfattare och jobbar hemma. Reino Bürkland ägnar sig åt massage på kinesiskt vis och åt att tillverka ost. I ett ysteri på hemgården tillverkar han i huvudsak mozzarella på mjölk köpt från granngården.

Köket är hjärtat i det ekologiska huset i Mõnuste. Där finns bland annat vedspisen som står för värme och varmvatten, men köksbordet är också en naturlig samlingspunkt. Bild: Andras Kralla

Men det har inte alltid varit lätt då paret jobbat för att förverkliga drömmen. Familjen var van vid en hög inkomstnivå, men när Bürkland lämnat sitt jobb samtidigt som partnern var gravid gällde det att anpassa livet efter betydligt lägre inkomster.

– Vi har båda blivit uppfostrade av föräldrar som tycker det är viktigt att vara framgångsrik. Men pengar är inte allt, vi är lyckligare så här när vi kan göra sådant vi känner för. Det känns som om världen ligger öppen, säger Lillamäe.

Barnbidragen i Estland har också stigit år för år, något som underlättar livet för en familj med många barn, konstaterar hon.

Stamkunder för ost

Att det blev ysteri och ostar på gården i Mõnuste var mest en händelse. En dag hade en av Reinos massagekunder med sig en hink mjölk och massören kom hem och berättade att han tänkte börja göra ost, skrattar Lillamäe.

– Till en början gjorde han det hemma, han började med blåmögelost och det luktade så illa att jag sade att han får välja mellan osten och mig, ler hon.

– Men jag fick både och, skjuter Bürkland förnöjt in.

Osten säljer han i dag till en grupp stamkunder. Han informerar på nätet om när det finns ost att köpa, kunderna meddelar vad de vill ha och ostmästaren levererar till Tallinn. Det som började som en hobby har blivit ett jobb. För Bürkland visste ingenting om ost när han började.

Reino Bürklands lilla ysteri ligger precis vid familjens bostadshus. Osttillverkning är en noggrann process som ska kontrolleras på precisa tider. Bild: Andras Kralla

– Jag fick slå upp hur man skulle göra och leta efter tips på nätet, säger han.

I dag jobbar han dessutom på kliniken i den närmaste tätorten Riispere, där det fanns utrymme för kinesisk medicin. Men han konstaterar att ett jobb mellan åtta och fem inte är någonting för honom.

Vardagen i Mõnuste kretsar kring barnen, ysteriet och bygemenskapen. Någon längtan tillbaka till Tallinn har familjen inte.

– Staden ligger på ett bra avstånd om man vill gå på teater, biograf eller konsert, konstaterar de båda.

Barnen läser ryska

Att Estland firar 100 år av självständighet är stort för hela familjen. I byn firar man på sitt eget vis och i linje med kampanjen "Vad kan du göra för ditt land" ska man öppna ett område med ett stort stenbrott till allmänt beskådande. Det är sten man är stolt över, sten som en gång i tiden användes till att bygga Isakskatedralen i S:t Petersburg. Lillamäe drömmer också om att skapa naturstigar i området.

Något gammalt groll mot Estlands ryska befolkning har familjen Lillamäe och Bürkland inte. Folk är folk oberoende av nationalitet och modersmål, anser de. Var och en kan välja att se likheterna och inte olikheterna.

Tvärtom anser familjen att det är viktigt att barnen lär sig ryska, såpass viktigt att de i byn startat en läsecirkel för språket. Familjen har dessutom ryska grannar i närliggande sommarstugor.

– Ryssland är vår granne och de som kan tala ryska har en klar fördel i arbetslivet, säger Bürkland.

Framtiden då? Simona vet redan att hon vill bli grafiker som mamma, men också att hon vill studera utomlands. Att bo på landet nu trivs hon med, till skolundervisningen hör ridlektioner och hästar och ridning är något hon gillar högt.

– Men jag kommer nog tillbaka till Estland fast jag vill pröva på att bo utomlands också, säger hon.

Lillasyster Anna vill bli grafiker hon med, men några tydligare framtidsplaner än så har hon ännu inte.

Flickornas föräldrar är nöjda med livet på landet. Bürklands vänner har föreslagit att han ska utvidga sitt ysteri och anställa en medhjälpare, men ostmästaren vill åtminstone ännu inte höra på det örat.

– Jag vill bevara verksamheten småskalig, det är inte pengarna som är det viktiga, säger han.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33