Sovjetflottan kunde varje vrå i vår skärgård

Ubåtskort? Göran Berghem fick en spännande gåva. Sovjetflottans karta över den västnyländska skärgården. Bild: Stefan Lundberg

Den sovjetiska marinens karta är en bit kuslig samtidshistoria där den hänger på Göran Berghems kontorsvägg vid Baggö Marina i Ekenäs skärgård. Med rödpennan har en okänd ubåtskapten(?) ritat rutter djupt in den västnyländska skärgården.

– Jag fick den i gåva av en est som var här och installerade mina bryggor. Han hade farit i väg med den från ubåtsbasen Paldiski efter att militären lämnade basen när Sovjetunionen föll, berättar Berghem.

Sjökortet är daterat 1968 och sträcker sig från Ingå till Hitis. På flera platser har någon gjort markeringar, streckade eller feta linjer med rödpennan. Bland annat längs den smala farleden under broarna mellan Ekenäs och Hangö till Pojo och djupt in i Bromarvarkipelagen. Vissa, av någon anledning strategiska områden, har rödfärgats.

Kortet har uppdaterats tre gånger med några dagars mellanrum i början av år 1977 och uppdateringarna har signerats av en och samma person.

– Esten som gav mig kartan berättar att han for i väg med alla kartor som han kom över i Paldiski. Han lär ha mängder av sjökort som beskriver de finländska, svenska och norska kusterna in i minsta detalj, berättar Berghem.

Den estniska kartsamlarens uppfattning var att kartorna använts av ubåtsbesättningar. Tanken är inte långsökt. Paldiski var förutom ubåtsbas också ett skolningscentrum för ubåtskrigföring. Som mest bodde 16 000 militärpersoner i den slutna staden. Det sista ryska krigsfartyget lämnade Paldiski först 1994.

En intressant maskinskriven notering har efter tryckningen klistrats in i ett hörn av sjökortet med texten:

"Regionen K95 är en region där örlogsfartyg övar. Den som möter ett örlogsfartyg ska iaktta särskild försiktighet. Man bör noga följa med situationen och inte störa örlogsfartyget på något sätt.

På de utmärkta ställena pågår muddring. Man bör iaktta särskild försiktighet och inte använda sig av radioutrustning i närheten av dessa områden".

Noteringen är en rutinåtgärd om den återfinns på ett sjökort som används av ett handelsfartyg, men varför finns den på en karta avsedd för ubåtar?

Svenska tidningar har länge hävdat att den ryska Östersjöflottans specialförband, Spetsnaz, opererar med miniubåtar och att man gjorde det i svenska vatten redan under kalla kriget. Svenska Dagbladet skrev 2014 att miniubåtarna transporterades av ombyggda fiskebåtar eller handelsfartyg till de områden där de skulle operera. SvD hävdar att så skedde 1988 under en ubåtsjakt i Hävringebukten då ett sovjetiskt ubåtsbärgningsfartyg påstods ha väntat på internationellt vatten.

Om sovjetiska miniubåtar sökt sig in i Pojoviken lär vi knappast få veta. Att Sovjetunionen hade färdiga planer för landstigningar och markanfall mot sin dåvarande goda vänskaps- och biståndspartner har däremot avslöjats i tidigare kartfynd som gjorts efter Sovjetunionens sönderfall. Bland annat har vår egen försvarsmakt och Skypo köpt upp av de tidigare sekretessbelagda kartorna som då råkade i "fel händer", det vill säga hos privatpersoner. Det skedde framför allt i de baltiska länderna där de sedan såldes till högstbjudande.

En del av kartorna där de tilltänkta sovjetiska anfallsmålen i våra största städer är utritade är så färska som från 1989.

– Ester och letter som tidigare hade tjänstgjort i Sovjetflottan berättade många intressanta historier om Sovjetunionens landstigningsplaner i Finland, minns amiral Juhani Kaskeala, tidigare kommendör för försvarsmakten.

En del av Kaskealas samtalspartners hade före Estlands självständighet tjänstgjort i den sovjetiska flottan just i Paldiski och var väl förtrogna med den tidigare supermaktens planer för Finlands del.

Kaskeala anser inte att det ovan relaterade kartfyndet verkar så överraskande eller märkligt med vetskap om hur utvecklad den ryska kartproduktionen är och har varit.

– De sovjetiska sjökorten baserade ju sig på våra kort. I fredsvillkoren ingick att vi skulle överlåta alla militära kartor åt Sovjetunionen. Så 1945 hade Sovjetunionen och vi samma utgångsläge vad gäller sjökorten.

Kaskeala påminner också om de mycket exakta grafiska farledsbeskrivningarna som publicerats efter Sovjetunionens fall i faktaboksförfattaren Antero Uittos Punalaivaston väyläoppaat. De sovjettida konstnärernas teckningar av stadssilhuetter, med kyrkor, lyftkranar och fyrar fungerar fortfarande i dag som goda navigationshjälpmedel längs hela vår kust från Fredrikshamn till Hangö. I textdelen får sjöfararen exakta beskrivningar av iögonenfallande stenblock, byggnader och sjömärken. I hamnarna anges kajernas längd och lyftkranarnas kapacitet in i minsta detalj.

Svenska militärexperter anser att det är omöjligt att erhålla så exakta uppgifter om man inte varit på ort och ställe.

Sovjetflottan krävde också att handelsfartygen omedelbart måste meddela om de upptäckte avvikelser mellan verkligheten och farledsbeskrivningarna.

De sovjetiska militärkartorna gällde naturligtvis inte bara Norden, de täckte hela världen. Man räknar med att tiotusentals människor var anställda i kartproduktionen.

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning