Sound of Music i science fiction-version

Helsinki Dance Company fokuserar på Julie Andrews i sin iscensättning av Sound of Music i robotmiljö.

Dans

Helsinki Dance Company: Pieniä PÄÄOSIA. Koreografi och manus: Jyrki Karttunen. Ljusdesign: Vesa Ellilä. Scenografi: Tuomas Antikainen. Kostymdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljuddesign (kompositioner och arrangemang): Tuomas Fränti. På scenen: Jyrki Kasper, Aksinja Lommi, Heidi Naakka, Kaisa Niemi och Mikko Paloniemi.

Stoa 29.2.

Bland våra samtida koreografer är Jyrki Karttunen sannolikt den som mest systematiskt odlar lek, humor och fantasi i sina verk, de mera mörka sidorna inte att förglömma. Utifrån dessa premisser skapar han högst säregna föreställningar med ett direkt och vanligtvis medryckande tilltal som känns både livnära och livsbejakande. Han använder olika överraskningsmoment och fantastiska vändningar avsiktligt så att man vanligen med växande förtjusning tar emot det som serveras.

Det nya gruppverket för den av Karttunen ledda ensemblen Helsinki Dance Company är inget undantag. Den anakronistiska verktiteln Pieniä PÄÄOSIA (Små HUVUDROLLER) beskriver mycket väl den bekanta skevheten i den sceniska värld som rullas upp. Nu är det frågan om en science fiction-värld och en grupp på fem robotlika människor som tagit sig i uppdrag att iscensätta den ikoniska musikalen Sound of Music med ett alldeles speciellt fokus på huvudrollsinnehavaren Julie (Andrews).

Julie?, Julie! eller bara Julie uttalas med olika nyanser av olika personer i olika scener, när gruppen tar sig an det vanskliga uppdraget att iscensätta något som de helt tydligt inte har mera än ett hum om. Låtarna The hill is alive och These are a few of my favourite things säger en hel del åt de nu levande generationerna men den sceniska situationen förlagd i en obestämbar framtid, får mycket att te sig helt annorlunda.

Karttunens egen beskrivning av gruppen som "försöker finna en försvunnen mänsklighet i sig själv via Julie" och musikalens dramatiska koordinater är träffande. Han karaktäriserar dem som "söta och genuint bokstavliga".

Scenens värld är renslipad och enkel – en pastellfärgad golvyta och fem upprätta skärmar på hjul som kan flyttas på olika sätt. Den lekfulla scenaktionen inom denna ram ger ett hemvävt och lite naivt drag åt helheten. Intrycket är inte så olikt ett rymdäventyr framställt i teve på låt oss säga 1960–talet. Ljussättningen och ljudvärlden och återkommande rökridåer är dramaturgiskt betydelsefulla i svängarna. Det är scenens handling och gruppens konstellationer som fokuseras. Den ikoniska musiken finns med bara på ett hörn.

I silverfärgade kostymer med hjälmar, öronmikrofoner och andra tillbehör är Jyrki Kasper, Aksinja Lommi, Heidi Naakka, Kaisa Niemi och Mikko Paloniemi gediget insatta i sitt uppdrag och sina roller. De är roliga när de ironiserar rörelser och fängslande när de fyller dem med nyanser och substans. I förhandsinformationen sägs Karttunen själv stå på scenen men vid premiären syns han inte. I stället är det Kaisa Niemi som säkert axlar ett slags scenmästar- och berättarroll.

Som helhet framstår föreställningen de fungerande premisserna till trots något lös och repetitiv. Avsaknaden av spetsar och tydliga vändningar gör också att det kanske inte blir så roligt som det kunde. Med en mångsidigt kunnig ensemble som denna är detta något som med säkerhet slipas, utvecklas och förändras under kommande uppspel.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39