Sött och gott, lagom spännande

Soligt och sött. Lilja Lehto och Aava Merikanto i Ada, Glada och den mystiska främlingen.Bild: Heli Sorjonen

Tassiga vuxna och fiffiga ungar finns det gott om i den tredje filmen om Ada och Glada.

BARNFILM

Ada, Glada och den mystiska främlingen

Regi: Saara Cantell. Manus: Sami Keski Vähälä, efter Marjatta Kurenniemis litterära förlaga. Foto: Marita Hällfors. I rollerna: Aava Merikanto, Lilja Lehto, Jenni Kokander, Jaakko Saariluoma, Johanna af Schultén.

Ada, Glada och den mystiska främlingen är den i ordningen tredje filmen om de två flickebarnen – Aava Merikanto och Lilja Lehto fortsätter på sina poster – som i likhet med Pippi Långstrump bor på egen hand, för sig själva.

Men med det inte sagt att det skulle bli det minsta ensamt eller otryggt, nixpix. I trädgårdstokiga Tingeling (Elina Knihtilä) och Tingeltang (Kiti Kokkonen) har man grannar som heter duga och i bekantskapskretsen ingår också lokalpolisen Måns Modig (Jaakko Saariluoma) samt hans käresta, fru Rosing (Johanna af Schultén).

Nya i gamet är Jani Toivolas selfiefrälsta stadsdirektör och tantiga fröken Mina Pina (Jenni Kokander), den mer än lovligt strikta barnhemsföreståndaren som tillsamman med sina adepter flyttar in i kvarteret.

Här var det ordning och reda, pli och hyfs. För Mina Pina är disciplin och säkerhet allting, lek och skoj ingenting. Alltså är det inte så konstigt att vildbasaren Pekki (Aarni Rämö) flyr fältet, bara för att i smyg hälsa på i Adas och Gladas sommarstuga.

Det om något presenterar Måns Modig, en poliskonstapel av det gamla goda snittet, med ett moraliskt dilemma. Återbörda rymlingen eller strunta i lagens bokstav och låta honom löpa (och leka)?

Ada, Glada och den mystiska främlingen (Onneli, Anneli ja Salaperäinen muukalainen) är den snällaste och sötaste av filmer, en solig och sympatisk sak som håller sig med tassiga vuxna och knipsluga barnungar, precis som traditionen påbjuder.

Till det kommer de mumsiga färgerna som tillsammans med det insprängda Tummetott-stuket bidrar till fantasins flykt. Ett kapitel för sig är de idylliska småstads- och trähusmiljöerna med hemvist i Lovisa.

Faktum är att det finns något tämligen tidlöst i Saara Cantells Marjatta Kurenniemi-installationer (den litterära förlagan kom i början av 1970-talet); en syn på barnen som barn, till skillnad från jämt och ständigt uppkopplade "tweenies".

Men trots allt detta kan "Den mystiska främlingen" nog inte mäta sig med föregångaren, Adas och Gladas vinter.

Pusselbitarna och skådespelarna finns där men som helhet kanske det känns lite väl tryggt och bekvämt, med den påföljden att tempot och temperaturen tar stryk.

Det gör att Det stora äventyret låter vänta på sig, nog för att man uppskattar även det lilla äventyret. I mål går den, filmserien.

Krister Uggeldahl