Sorry killar, ingen gratis pizza

Karaktärerna fuskas bort. Mutantninjasköldpaddorna är tillbaka i ett bullrigt äventyr. Bild: Okänd

ACTION/KOMEDI

Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

Regi: Dave Green. Manus: Josh Applebaum & André Nemec. Foto: Lula Carvalho. I rollerna: Megan Fox, Will Arnett, Stephen Amell, Laura Linney.

Det här med Mutantninjasköldpaddor låter kanske inte mycket för världen men för dem som växte upp med serieblaskan och den animerade 80-talsserien – samt de därpå följande live action –rullarna – är detta närapå helig mark.

Till saken hör att de muterade, pizzaälskande, brottsbekämparnas vapenarsenal väckte ett ramaskri i föräldraledet. Hur kul som helst.

Mera skoj väntade i animerade helaftonsfilmen TMNT (2007) som i sin tur åtföljdes av ännu en spelfilm (från 2014), komplett med datoranimerade rackare som med hjälp av Will Arnetts kameraman och skjutjärnsjournalisten Megan Fox satte dit ärkefienden Shredder, Strimlaren.

Nu är det så dags igen, den här gången med flankstöd av gamla bekanta vapendragaren Casey Jones (Stephen Amell). Och det kan ju behövas, med tanke på att Shredder lyckas fly och galna vetenskapsmannen Tyler Perry bullar upp med ett serum som omvandlar till synes ofarliga flåbusar till något helt annat. Var hälsade, Bebop och Rocksteady.

Där den två år gamla upplagan hade åtminstone ena foten (okej, lilltån) på jorden, i verkligheten, drar sig Dave Green och hans manusförfattare inte för att ta ut svängarna.

Här vankas det rymdmonster och portaler till parallella universum, i ett skede kommer man att tänka på den erkänt bullriga Transformers-sviten (Michael Bay är de facto en av filmens producenter).

Det som de två senaste "Mutant Ninja Turtles-"filmerna har gemensamt är den mer än lovligt mekaniska överrocken, estetiken. Visst är det kul med raffel och datoranimerat tunggung men än en gång blir det för mycket av det goda, av det dramatiskt grumliga och hysteriskt sönderklippta.

Knappast blir det bättre av att man fuskar bort karaktärerna i processen (ja, det finns dom som bryr sig), detta samtidigt som den sorglösa "pizza"- och tonårshumorn fuskas bort.

Resultatet är en film som känns både hjärtlös och opersonlig, hur mycket det än smärtar att erkänna detta. Synd på goda råvaror.

Krister Uggeldahl