Tua Forsström i HBL-intervju: Sorgen är något cykliskt

Bild: Cata Portin

Sorgen är cyklisk, den kommer aldrig att kunna uttryckas i förfluten tid. En författares jobb är att skriva, men hur skall man skriva efter en så stor olycka – ett barnbarns död – att språket går sönder? Tua Forsström berättar om hur det var att återkomma till språket, och läser up några nya och äldre dikter.

Poeten står vid ett bord på gården och tärnar en stor zucchini. Emellanåt ritar förskäraren en emfatisk båge i luften när hon beskriver hur hennes senaste diktsamling kom till. Ur omöjlighet, och med andras hjälp, betonar hon.

Vi är i Tenala vid Gennarbyviken, i Tua Forsströms mödralandskap. Huset hon bor i har hennes föräldrar byggt långsamt med kärlek och omsorg på 50-talet. I grannskapet bor Forsströms kusiner med familjer. 

Boken hon talar om är Anteckningar , som hon säger att står "vid sidan om" hennes övriga författarskap.

– Alltsammans var lite av ett mirakel, det handlade inte bara om att få ihop en bok utan om att stå eller falla för hela människan, säger författaren och dirigerar in oss i köket där vi ska dricka kaffe.

 Efter kaffet går fotografen Cata Portin ut försedd med prasslande påse, knäckebröd och äpplen för att leta efter fotomiljöer och våra tilltänkta statister. 


*

Du var den jämna varma vinden som



blåser genom hjärtat. Allt som var 


underbart. (...)

*

Jag tassar runt lite, som man tenderar att göra inför människor som drabbats av sorg. Men Forsström föser mig utan krus in på det jag till min förlägenhet inser att jag knappast förmår mig att uttala, som om själva orden var för hemska: I september 2015 dog Vanessa Ramadani , 9 år gammal, efter en sommar av sjukdom.

 

– Nu har jag börjat säga uttryckligen att Vanessa är mitt barnbarn. Ett tag sa jag att hon var det, men nu säger jag att hon är det.



Att tala om hur dikterna i hennes nya bok har att göra med döden var emellertid långt ifrån självklart när boken kom till.



– När manuset blivit färdigt och det skulle skrivas texter för förlagskatalog och baksida så tänkte jag att det under inga omständigheter fick bli så att det står att nu skriver jag om mitt barnbarn som dött. Så jag tillät inte det stackars förlaget att skriva ut något om det annat än oerhört kryptiskt och allmänt. Det handlade på något sätt om att gömma sig. Jag var så rädd för att det skulle bli personifierat, den rädslan förstår jag egentligen inte alls nu längre.



Också den nya bokens titel, Anteckningar, är ett slags gömma i sin extrema diskretion. 

Något som hjälpte henne att komma över just den här rädslan, förklarar Forsström, var den danska författaren Naja Marie Aidts diktbok Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage, som utkom på danska i fjol och handlar om hur Aidts son Carl , 25 år, dör. 


*

Men vad ska jag göra med dina saker



*

Bild: Cata Portin

På väggarna i Forsströms hem hänger Vanessas teckningar, på golvet står en leksakslåda.



– När Vanessa dog var det så smärtsamt att se hennes saker att jag vek mig dubbel när jag såg dem. Men samtidigt var det omöjligt att kasta bort dem. Jag sköt in leksakslådan längst in i ett hörn under ett stort bord.



Att den nu står framme beror på att Forsström under sommaren haft besök av barn – och att det för första gången kändes rimligt att se sakerna i användning igen, "hur oerhört kompetent barn tar i leksaker och bara sätter i gång", föremålens idé realiserad igen, i omlopp.



En enkel men konkret bild av en föreställning som Forsström säger att hon nu försöker luta sig emot – att ge vidare. Eller som i Aidts boktitel, ge "tillbaka". I någon överförd bemärkelse ge tillbaka till livet ens något av den kärlek döden tagit ifrån en. Att se om en potential som fanns kunde bli något annat som inte bara är smärta.



Den här överföringen hade Tua Forsström i själva verket realiserat mycket handfast redan året efter Vanessas död, 2016 då det första Vanessapriset för befrämjande av finlandssvensk barnlitteratur och läsning utdelades. Det var en glad ceremoni på bokmässan, med Arne Alligator på scenen och Vanessas klasskamrater i publiken.

– Det var fint men också ohyggligt svårt den där första gången, jag minns hur overkligt det kändes, säger Forsström.

Vanessastiftelsen är grundad av Tua Forsström och Vanessas mamma Linda tillsammans med Moomin Characters. Den utdelar det andra Vanessapriset på årets bokmässa – 10 000 euro.



Pengarna kommer från det arv Tua Forsström fick efter sin vän och före detta chef, förläggaren och författaren Johannes Salminen (1925–2015). 


– Johannes hade aldrig haft några småbarn i sitt liv och hade ingen aning om vad man tar sig till med barn. Sen mitt i allt som gammal pensionerad professor blev han bekant med Vanessa, å! det var en syn ... Det finns ett foto där han sitter med babyn i sin famn och ser alldeles förklarad ut. Det underbara med oss människor är att man inte behöver ha så mycket erfarenhet och kunskap för att kunna knyta an till någon, det fanns en så stark tillgivenhet, ett sånt intresse hos honom ... Vi umgicks ganska mycket vi tre, och sen när Vanessa lärde sig prata brukade de tala i telefon minst en gång i veckan, och det var samtal som heter duga, det var bara så prima! säger Forsström upprymt och ömt. 

Johannes Salminen dog några månader före Vanessa.



– Jag visste precis att pengarna jag fick var tänkta för Vanessas framtid.  I den situationen tyckte jag att det var en sån självklarhet att göra något i hennes namn för dem, det skulle ha känts bara ohyggligt sorgligt annars.



*

Man hamnar då i fel värld



Haren börjar springa i sicksack

*

Det här om att ge tillbaka och sätta det goda i omlopp är lätt att höra – konstruktiv handling – men den som möter en sorgdrabbad människa måste höra också det andra: Att sorgen inte är något man tar sig igenom eller lägger bakom sig genom rätt handlag och handling, genom skicklighet och flit. Forsström avskyr, som många andra sörjande, innerligen det käcka begreppet "sorgearbete".



– Sorgen är något cykliskt, det kommer lättnader men sen är man där igen. Sorgen är ett tillstånd jag räknar med att vara i resten av mitt liv, jag är 71 år gammal och det jag kan hoppas på är att lära mig hantera den bara i så mån bättre att det skulle gå att få tillbaka någon känsla av meningsfullhet och kanske lite glädje. Det saknar jag nu och det har jag saknat precis hela tiden efter att Vanessa dog, säger Forsström bestämt.



– Jag har inga förväntningar på att bli jätteglad, att det ska reda upp sig, att allt ska bli bra igen och återgå till det gamla. Det gör det inte, det här är en helt annan livssituation.

*



Gravitationen upphör här

*

Förläggaren Tapani Ritamäki var den som hösten 2017 övertalade Tua Forsström att leta reda på de texter som fanns gömda och glömda i hennes dator, som om de tillkommit av misstag eller inte riktigt fick finnas.  


En vän och kollega blev sedan hennes hjälpare på ett sätt hon aldrig tidigare behövt. Hon hade visserligen – i likhet med många författare – genom åren haft sin första läsare som med precist gehör kommenterat nyskrivet. Då hade det handlat om mer eller mindre färdiga manuskript, resultatet av hennes egen bearbetning. Nu befann hon sig i en annan situation.



– Språket hade gått sönder, omdömet svek, gehöret, allt var borta. Jag försökte arbeta som jag hade gjort tidigare men det blev ingenting. Jag försökte som förr läsa men det hjälpte inte heller, jag förstod inte vad jag läste. Då vände jag mig till en vän och frågade om jag fick skicka de halvfärdiga texterna. Och han tog sig an att tålmodigt titta på dem, vi korresponderade om frågor man inte kan föreställa sig, om hur jag skulle sätta punkt och komma, "sätt punkt där bara" skrev han, och viktigaste av allt ibland, "nej, stryk det där!". Det som hände var att arbetskänslan långsamt började komma tillbaka och till sist kunde jag själv ta ansvar och se hur det skulle vara och också i sista minuten skriva nytt. Författare talar så gärna som den stora ensamheten i skrivandet och för all del… Men det var underbart att påminnas om att människor kan hjälpa varandra på alldeles avgörande sätt.

*

(…) Vi måste returnera



allt som blev vår glädje,

men inte

 dess förvandlingar till bild. Och dess



förvandlingar (…)

*

När vi kommit så här långt med intervjun ringer fotografen, hon har vallat in fåren, det skall fotograferas. Jag stannar inomhus och ser genom fönstret fårskock, författare och fotograf löpa av och an över sluttningen ner mot stranden. Efter det går fotografen och jag ner till stranden för att simma, medan värdinnan ägnar sig åt sin zucchini igen.



I Tua Forsströms senaste diktsamlingar finns mycket vatten, dimma, tårar, små och stora människor som simmar eller ror ut på sjön.  Det diktade vattnet är inte detsamma som det vi nu sänker ner oss i, men inte heller ett annat. 

Vi konstaterar medan vi simmar, länge, att det är annorlunda än både havsvatten och humushaltigt insjövatten, det har en egen arom och skärpa, en havsvik som under årens lopp blivit sjö.



När vi kommer in igen står Forsström vid spisen och rör om i stekpannan och har tänkt vidare på det hopplösa med begreppet sorgearbete och med att söka sorgens slut.



Inget känns nämligen "bättre" nu när den här boken är skriven. Sorgen är inte mindre, förlusten inte mindre tydlig. Det fungerar inte så.  


– När man skriver om någon som dött är det ett sätt att ännu vara nära den människan. Det gör jätteont men man får vara så nära man ännu har möjlighet att komma. Sen är det mitt i allt slut och då är det ännu tommare än det kändes innan, åtminstone för ett tag, fastslår Forsström.



Sen äter vi lunch och talar om får och hästar.

 Och efter lunchen om ännu flera djur i författarskapet, om haren och sparven och mårdhunden och snöleoparden och skalbaggen och de andra.



*

Fåren går och betar som milda stjärnor



Fåren som liknar fårens stjärnbild

*

Liksom vattnet vi simmat i finns både i dikten och i sjön, finns fåren som djurviskaren Portin vallade fram för fotoseansen i gräset men också i en dikt i den föregående diktsamlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön .



– Det här med stjärnbilden är inget annat än att de ibland när det är skymning kommer och lägger sig här och eftersom många av dem är ljusa så blir det som en stjärnhimmel.

 Fåret är får, haren är hare, betonar Forsström. Det behövs inget symbollexikon, djuren står i dikterna i sin egen rätt, som djur.



– Man ska vara aktsam och inte per automatik läsa dem symboliskt och metaforiskt, eller typifiera dem så där enkelt som vi i värsta fall gör, haren rädd, räven slug, lejonet modigt...  Och å andra sidan, människan är också ett djur, det är vår position, trots att vi har tagit oss ett sätt och beter oss som om vi inte skulle ingå i djurkretsen. Med den här landsortsbakgrunden jag har är jag uppvuxen med vilda och domesticerade djur som en så självklar del av livet och jag ser oss människor som tillhörande den kretsen även om det finns nånting grundläggande som skiljer oss. Vi kan inte förstå varandras värld och den kommunikation som är möjlig mellan oss är begränsad.



– Det som i alla fall känns som en kärna för mig, vi må tala om djuren eller barnen eller de döda, är nån sorts omhändertagande, en vilja vi har att ha omsorg om det som vi älskar här i världen.



*

Jag tänker på allt som är underbart



Det finns hjärta och värld, det regnar





Det finns mörker och vänlighet



Det finns tillfälligheter

*

I sin recension av Anteckningar skrev HBL:s Anna Lina-Brunell om det hon alltid läst som en tröst i Forsströms dikt "en uppmärksamhet riktad mot det mycket konkreta (...) För tingen i världen är ofrånkomliga i sin materialitet. Något att hålla fast vid, en kontinuitet, när livet annars faller sönder."



– Jo! Den där meningen blev jag hemskt förtjust i, för om vi inte hade omgivningens verklighet och materialitet att stödja oss på, var skulle vi då hamna?



– Den nya fysiken och det postmoderna sättet att se går ju ganska långt ut på att det inte finns en objektiv värld, det finns inget objektivt utan allting är konstruktion och du kan dekonstruera allt och så vidare. Då finns det ingen konstans eller själ heller, det står oss fritt att välja och iscensätta oss själva; i dag rödhårig, i morgon blåhårig. Men jag tycker att världen bli omöjlig om man hårdrar det där och utgår från det och försöker leva enligt det. Man måste kunna lita på att materien finns omkring oss.



En annan sak hon tänkt på mycket efter Vanessas död, säger Forsström med långsamt eftertryck, är banaliteten.



– Jag är glad att Anna-Lina Brunell också lyfte fram den här tanken som är världens banalaste, "varför just hon som var liten, varför inte jag?"



Den som gör anspråk på att skriva litterärt får lära sig först av allt att vara rädd för det banala, att eftersträva originalitet.



– Jag har alltid varit på något sätt misstänksam mot det där. Att vara banal är inget man behöver vara så hemskt rädd för och det lönar sig aldrig i världen att eftersträva originalitet. Jag har tänkt jättemycket på det den senaste tiden... Jag skulle inte vilja påstå att jag vill ladda om det begreppets innehåll helt och hållet men åtminstone är jag säker på att de mest grundläggande mänskliga erfarenheterna som vi ska igenom antingen på gott eller ont, kärleken och döden i stort sett – det finns inget originellt med de upplevelserna, de är det mest självklara, det vanligaste. 



– När man står i en sån här situation där hela existensen är i gungning och man ändå försöker hitta något uttryck för det, tycker jag att man kommer så nära det vi kallar klichéer och det banala, man säger de mest grundläggande hjälplösa sakerna där det inte handlar om originalitet eller sofistikation alls.



Konkret om språket i den största nödens stund:



– När Vanessa dog var jag ensam här ute och jag kunde inte... kunde inte göra någonting, jag kunde inte ens ta mig härifrån för jag kunde inte köra bil, min kusin och hans fru som är mina grannar tog hand om mig och lagade mat varje dag… Jag kunde inte göra nånting, inte koncentrera mig, naturligtvis inte läsa eller skriva, jag kunde ingenting och ingenting.



– Då skrev jag, för nånting måste jag göra med händerna – då satt jag bara och skrev "kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka", banaliteter som i svensktoppstexter, enklaste meningar med subjekt, predikat, objekt, det var vad jag lyckades få ihop. Jag var nere i ett tillstånd vid randen av att bara skrika, och det enda man kan säga då är det kanske banalaste, "kom tillbaka". Det kan vara banaliteter men om det är de enda stackars ord du får ur dig ... Med språket är det så att jag har känt att det är något högmod som jag tvingades lägga ner, man lär sig kanske något av förkrosselse men det är hårt.

*



(…) kom tillbaka säger den



vackra rösten, fyra tre två ett du kommer tillbaka



till det här rummet nu

*

Då är vi kanske nära det vi kallar besvärjelse, föreslår jag: att med ord försöka upprätta ett skydd, en frist, mot fasans totala övertag. I Anteckningar finns på två ställen en röst – vems? – och den tar upp de där banala orden på några både vackra och kusliga rader.



– Jo, jo! Där hittade det sin plats, just precis! Där gick det att få säga "kom tillbaka", utropar Forsström.



– Det är ju ett slags självsuggestion – man har en önskan som är så ohyggligt stark att den blir lite galen. I besvärjelsens ögonblick uppfylls den, det man önskar och besvärjer fram blir sant. Kanske det är det vi behöver besvärjelserna till.



Sen åker fotografen och jag hem, fullastade med vindruvor från den ranka på en södervägg som denna sommar exploderat i osannolik produktivitet. Och några dagar senare får jag ett mejl:



"Följande morgon tänkte jag på de vilda djuren, den där andäktigheten jag tycker man kan känna när de börjar uppfatta att man inte är illasinnad och blir orädda. De vänjer sig vid den där typen som sitter tyst på trappan och läser och tittar och de börjar komma ganska nära, kanske för att de är nyfikna eller för att de inte bryr sig. Men det känns som en stor sak. En fin spillkråka eller en andmamma som prasslar genom blåbärsriset med hela raden av ungar i släptåg eller den stolliga ekorren som står på bakbenen med huvudet på sned och tassarna fromt ihop som en liten präst och tittar stint och verkar gilla att jag pratar med den. Och så hararna förstås och fjärilarna och ibland någon hjort. Det känns som en speciell närvaro, små hälsningar, man kan säkert kalla det magiskt tänkande om man vill men det spelar ingen roll och inget som hjälper en att överleva kan väl vara dåligt. Och haren är fortfarande en hare och en sparv är en sparv. "

Diktcitaten och de upplästa dikterna är ur samlingarna Snöleopard , Parkerna , En natt i oktober rodde jag ut på sjön och Anteckningar .

Född:1947 i Borgå. Uppvuxen i västra Nyland.

Bor: I Helsingfors och i Tenala

Produktion: Debuterade 1972 med En dikt om kärlek och annat, därefter tolv diktsamlingar.

Pris:Bland annat Södergran-priset (1988), Pro Finlandia medaljen (1991), Svenska Akademiens Finlandspris (1992), Göteborgs-Postens lyrikpris (1992), Gerard Bonniers lyrikpris (1993) samt Tollanderska priset (1998). Nordiska rådets litteraturpris fick hon 1998 för Efter att ha tillbringat en natt bland hästar.

Senast läst och gillat: Virginia Woolf: Mot fyren. Jag skulle bara bläddra fram ett par särskilt minnesvärda ställen och vips hade jag läst hela boken.

Aktuell med:Diktsamlingen Anteckningar.

Uppträder på Helsingfors bokmässa:Fiskehamnen fredag 26.10 kl. 14.30, Blåbärslandet lördag 28.10 kl. 13.30

Vanessaprisetsom lyfter fram barn- och ungdomslitteratur på svenska i Finland delas ut under en festlig ceremoni på Helsingfors bokmässa på fredag, 26.10 12.00–12.30 på scenen Fiskehamnen.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning