Sopraner från fornstora dar mals ner i Auvinens kvarn – i Turbo Aria samplas allt från leksaker till lerkakor

Möter örat. Buller, nojs, datorspel, lerkakor och leksaker finns inprogrammerade i Antti Auvinens sampler i orkesterverket Turbo Aria.Bild: Raf Thienpont

Antti Auvinen utnyttjar både högteknologi och stor arbetskraft i nyskrivna Turbo Aria för sampler och orkester.

Orkestermusik

Radions symfoniorkester

Dirigent Hannu Lintu. Solist Lisa Batiashvili. Melartin, Hillborg, Auvinen, Skrjabin. Musikhuset 24.11.

Vid en första anblick föreföll rubriken för RSO:s fredagskonsert – Finlands musikerförbund 100 år – en aning påklistrad, men den föranleddes naturligtvis av det nyskrivna verket som var en gemensam beställning av RSO och musikerförbundet. Vid en närmare granskning var det egentligen ganska roligt att facket och arbetsgivaren gjorde gemensam sak och firade tillsammans i arbetets tecken på en av Finlands största musikerarbetsplatser.

I sin hälsning i programbladet tog ordföranden Ahti Vänttinen fasta på det motsatsförhållande mellan teknologi och arbetskraft som många fackförbund så ofta har hakat upp sig på. För musikernas del har hoten gällt allt från grammofoner till radiosändningar, ljudfilmer och digitaliseringen, fenomen som man ändå alltid anpassat sig till.

Var beställningsverket Antti Auvinen då ett ställningstagande mot teknologi? Nå ingalunda! Av blotta ljudbilden att döma påminde Auvinens verk om en ganska "klassisk" skapelse för symfoniorkester och ljudband enligt ett femtio år gammalt mönster. Men nu var materialet i högtalarna inte från något ljudband, utan från en sampler, alltså en apparat med förinspelade ljud från olika källor: leksaker, 8-bittiga datorspel, buller, nojs, gamla lerkakor med fornstora sopraner (Alma Fohström, Aino Ackté, Maikki Järnefelt) och så vidare.

Därmed inte sagt att arbetskraften inte skulle ha behövts. Tvärtom: Orkestern var i största laget och orkestersatsen tveklöst i det svåraste. Scenen var smockfull, vilket gjorde att det ljudande resultatet inte lät helt optimalt i Musikhusets sal, som tenderar att dämpa de klimaxarna. Intrycket blev täppt och hela instrumentgrupper, till och med hela violinsektioner, drunknade i ljudmängden. Å andra sidan var det speciellt första ledet av verknamnet Turbo Aria rätt beskrivande om man både tänker på turbons lufttryck.

Den forna heavygitarristen Auvinen har alltid, eller åtminstone sedan han återvände från Holland, estetiskt gett ett anmärkningsvärt rabulistiskt intryck – av någon anledning associerar jag till Zimmermann – men nu börjar man också skönja mjukare nyanser hos honom. Det blir ändå väldigt lite rum för variation och överraskningar när uttrycket hela tiden är så pass packat och högintensivt.

Enkelhetens lovsång

Kontrasten – både i volymmässigt och överlag estetiskt hänseende – kunde knappast ha varit större till Anders Hillborgs andra violinkonsert, som uruppfördes i Stockholm i fjol och nu hördes första gången i Finland. Det är ett av de enklaste moderna stycken som jag har hört, med en stråksektion som till största delen bara spelar klangmattor som underlag för soloviolinens utsvävningar.

Det roligaste inslaget är stråkarnas upp-och-ner-rörelser i början och slutet som påminner om en flock av måsar. Just alla dessa lekfulla inslag tolkades tyvärr aningen stelt av RSO-gänget, medan de många eldiga och rockigare con fuoco-passagerna fungerade bättre. Nästan som om stycket var till och med för lätt för musikerna för att man skulle uppbåda verkligt engagemang.

Lisa Batiashvili var däremot på många sätt suverän i solostämman. Speciellt för Helsingforsframförandet var den nya kadensen, som hade utarbetats av solisten tillsammans med tonsättaren. Den handlar inte i första hand om solisten och hennes virtuositet, utan jojon är snarare samspelet och duetten med konsertmästaren (Petri Aarnio), deras inbördes förhållande och materialutväxling. Hillborgs violinkonsert är en enkelhetens lovsång som sätter allt ljus på solisten. Enkelheten gick igen också i det specialskrivna arrangemanget av Bachs Ich ruf zu dir för stråkar och violin som hördes som encore.

De nya styckena var givetvis speciella, men de gamla var inte ett dugg mera dammiga. Erkki Melartins Traumgesicht (1910) som RSO väckte ur en över åttio år lång törnrosasömn 2013 togs nu åter upp på repertoaren. Det är en fascinerande internationell, rapsodisk tondikt där musiken hela tiden går raskt framåt och växlar mellan det banala och subtila, mellan sibeliansk dimma och stor klarhet. Det är ett smärre under att verket skrevs på bara två veckor, men så hade tonsättaren också en hel hög av material att tillgå från skådespelsmusiken som hade skrivit 1905 till Gabriele d'Annunzios Vårmorgons dröm på Nationalteatern.

Skrjabins Poème l'extase var likaså högintressant. Om Skrjabins utveckling går som en tämligen rak linje från tonalitet till en egen form av atonalitet hamnar Exstaspoemet opus 54 – skrivet vid samma tidpunkt som femte pianosonaten – precis mitt i denna utveckling, när Skrjabin tänjer både på tonalitetens gränser och stadga och musikernas uttrycksförmåga med instruktioner som très parfumé (mycket parfymerat).

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00