Sonsonens biografi tecknar en onödigt svartvit bild av professor Otto Andersson – ännu har allt inte sagts

Otto Anderssons doktorsavhandling om stråkharpan är en klassiker inom instrumenthistoria. Andersson samlade bland annat in material i Estland, Karelen och Wales. Bild: SLS Arkiv

Att skriva en bok om en släkting är ett tveeggat svärd. Matts Anderssons biografi över Otto Andersson är ett förtjänstfullt tillägg till den knapphändiga litteraturen om professorn i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi, även om den undviker de obehagligaste frågorna.

Fackbok

Matts Andersson

Farbror Otto. Över bygden skiner sol

Arap Group

Helsingfors musikinstituts rektor Martin Wegelius varnade i ett brev sin lärling Otto Andersson för att inte flyga från det ena till det andra, och att inte lämna det första och andra för det tredje och fjärde. Fast Andersson uppskattade sin lärare stort, lät han bli att följa rådet. Lyckligtvis, kunde man i efterhand säga.

Otto Andersson (1879–1969) gjorde sitt livsverk på ovanligt många områden. Han var professor och rektor vid Åbo Akademi, han samlade in och publicerade folkmusik (också utanför Finland), grundade och redigerade tidningar, bildade och ledde föreningar, organiserade sångfester, var körledare och spelman, till och med verkade han ett tag som inövare av dansare inom Föreningen Brage. Och han grundade Förlaget Bro, vars katalog innehöll både vetenskapliga böcker och skönlitteratur. På Anderssons initiativ inrättades Sjöhistoriska museet i Åbo och ur hans samlingar växte Sibeliusmuseum fram. Han var pionjär inom forskningen i finländsk musikhistoria och hans arbete inom instrumenthistoria var betydande även internationellt.

Om allt detta har Matts Andersson skrivit en tydlig och lättläst biografi. Farbror Otto. Över bygden skiner sol (Arap Group) är först och främst en översikt över Otto Anderssons liv och hans mångförgrenade verksamheter. Ett viktigt motiv i boken är skildringen av den privata personen, och Matts Andersson beskriver på ett intresseväckande sätt bland annat Otto Anderssons barndom på Lövö (i Vårdö) och somrarna 1918–1969 på Hemskär, där han lät bygga en villa. Åland var kärt för Otto livet ut, fast han råkade i onåd hos många ålänningar i början av 1920-talet på grund av Ålandsfrågan (till exempel var har inte inbjuden till den stora sångfesten i Mariehamn 1922).

I Matts Anderssons skildring avtecknas Otto Anderssons glada öppenhet, otvungna sätt och hans sällskaplighet – alla egenskaper som var ytterst viktiga också i hans insamlingsarbete. Just de egenskaperna behövdes för att vinna förtroendet hos spelmän och folksångare i bygden. Det viktigaste är glädjen, tycktes vara hans motto. Och det var ett effektivt medel: materialet som han samlade in är enormt, och finns bevarat som anteckningar, publikationer, fotografier (glädjande många av dem finns i boken) men också som fonografcylindrar.

Besvärande nazisympatier

Att skriva en bok om en släkting (Matts är son till Ottos adoptivson) kan vara ett tveeggat svärd. Det är förståeligt att det inte är lätt att behandla obehagliga drag på ett objektivt sätt. Ett sådant drag i Anderssons liv är hans inställning till Nazityskland. I boken nekas alla sympatier starkt. Enligt Matts Andersson finns det "inga belägg på att Otto skulle ha varit aktiv i någon politisk organisation eller haft kontakter med Nazityskland".

Ändå finns det källor som borde ha tagits upp till behandling i detta sammanhang. En sådan som saknas i boken är Sven Lindmans brev till Otto Andersson (12.4.1944), där han skriver om Finsk-tyska sällskapet i Åbo: "När Din förening bildades, trodde jag att dess syfte var tyskvänligt, men icke nationalsocialistiskt. Då jag alltid varit en vän av det tyska folket ... tyckte jag till en början att idén ej kunde skada, och att föreningens verksamhet förmodligen ej skulle gå i antinordisk riktning. Det är med avsiktligt beklagande jag efterhand konstaterat, att föreningens verksamhet alltmer går ut på att göra propaganda för de idéer, som bära upp den nuvarande tyska staten, idéer som – vad man än i övrigt må säga om dem – ingenting har gemensamt med de principer, på vilka det nedärvda samhällsskicket i Sverige och Finland är byggt". Detta brev finns i Otto Anderssons samling men finns även citerat i Henrik Ekbergs bok Führerns trogna följeslagare, den finländska nazismen 1932–1944 (Schildts 1991).

Jag menar inte att Otto Andersson borde bli stämplad som antingen hjälte eller värsting – så svartvita är sakerna sällan – men genom vägrandet att se olika nyanser av grått, har Matts Andersson förlorat en möjlighet till ett grundligare skärskådande. Resonemanget i kapitlet om de finsk-tyska förhållandena under andra världskriget hör över huvud taget inte till de starkaste i boken. Argumenteringen bygger delvis på idén att Andersson hade så mycket att göra under krigstiden att han inte hann hysa några politiska åsikter.

Modern historiesyn

Nationalismen i Otto Anderssons tankevärld är långtifrån svartvit. Hans resonemang om till exempel nationalismen i musik är mycket intressant och på många sätt modernt. Han debatterade mot skribenter inom den äktfinska rörelsen och mot den romantiska myten om purfinsk folkmusik, hyst av många. Andersson för sin del betonade hur melodistoff är lånat och hur det har vandrat över gränser. Enligt honom utgör de gamla tonarterna den urkälla, ur vilken alla länders tonkonst med lika stor rätt kunde ösa. Att söka det rent finska blir vanskligt om allt som bär på spår från andra länder måste utmönstras. Otto Anderssons tänkesätt (även hans nationalism) kan anses ha varit mycket internationellt – kanske var det någonting han lärde sig i sin ungdom på Vårdö, där sjöfarten till länder nära och fjärran spelade en betydande roll i bybornas liv.

Farbror Otto är ett förtjänstfullt tillägg till den knapphändiga litteraturen om Otto Andersson. Men förhoppningsvis är mer på kommande. Allt är ännu inte sagt.

Otto Andersson upptecknar spelmannen Erik Lönnbergs fiollåtar i Hvittisbofjärd 1909. Bild: Sibeliusmuseum

Sakari Ylivuori

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46