Söndagens frihet

Människor en söndag är en filmpärla som speglar det moderna, urbana livet i Berlin sommaren 1929. Stumfilmens visas med musik under Helsingfors festspel på söndag.

Hur kan de alla vara döda när de är så levande? Den frågan drabbar en ibland inför gamla filmer, sällan med större kraft än inför den klassiska tyska stumfilmen Människor en söndag, (Menschen am Sonntag, 1930). Den handlar om några berlinska ungdomar – hur de slumpmässigt träffas en lördag kväll, beslutar sig för att tillbringa sin lediga dag tillsammans och åker ut till Wannsee för picknick och badliv. Inte mycket till intrig, kan man tycka, men så är intrigen också av alldeles underordnad betydelse. I stället sätter filmen människorna, platserna och drömmen i centrum. Ledigheten som den långa arbetsveckans mål. Människorna som möts och skiljs, kropparna som lämnar asfaltgatorna och trafikvimlet för att exponera sig för solen och vattnet. Den smala marginalen av frihet som står till buds.

Människor en söndag gör ett nästan dokumentärt intryck samtidigt som den med montagets hjälp för fram sitt budskap. Den marknadsfördes som "en film utan skådespelare" och de fem unga huvudpersonerna är amatörer som spelar sig själva. Alla är de exponenter för det moderna, urbana livet – Erwin taxichaufför, Wolf vinagent, Christl filmstatist, Brigitte säljer grammofonskivor och Annie är mannekäng. Kameran följer deras interaktioner ungefär som man i ögonvrån ser dem som sitter vid kafébordet intill: de båda unga männens självklara självbelåtenhet och barnsliga översitteri, Annies neurotiska letargi, vänskapen som växlar med svartsjukan hos Brigitte och Christl. Lyckliga ögonblick avlöser små och större tragedier.

Innan de kommer i väg på sin utflykt får vi följa gatulivet i Berlin strax före Hitlers makttillträde, en försvunnen stad av bilar, spårvagnar och människomyller. Människor en söndag är bland annat en hyllning till det nyskapande och omväxlande urbana liv som de rurala populister som nu styr politiken i så många länder avskyr och förföljer.

I efterhand ter det sig inte märkligt att filmen blev en pärla. Den gjordes av en grupp unga filmskapare som sedan mangrant emigrerade till Hollywood för en stor framtid. För regin stod Robert Siodmak och Edgar G. Ulmer. Manus skrevs, eller improviserades fram under tagningarnas gång, av Billy Wilder och Curt Siodmak. I början var också Fred Zinneman, han med Sheriffen, med. Men den störste hjälten är nog fotografen, Eugen Schüfftan. På ett fantastiskt sätt skapar han av Wannseemiljöerna en värld av ljus, rymd och rörelse, en sinnebild för friheten.

Men den står inte oemotsagd. I de inklippta montagebilderna marscherar soldaterna vid Siegessäulemonumentet. En lång tagning visar ett upplag av gravstenar, färdiga att tas i bruk. Dagens tittare kan knappast se filmen utan att undra över hur många i dess människomyller som var vid liv femton år senare.

Den finländska tittaren lägger märke till att filmens erotiska höjdpunkt ger oss svaret på var Mikko Niskanens klassiker En kotte under ryggen (1966) hämtat sin titel. I själva verket är Niskanens film, ett skimrande ljus i den inhemska filmens mörka historia, starkt inspirerad av Människor en söndag i sin dynamik, både mellan människorna och mellan dem och den omgivande naturen.

Människor en söndag visas i Huvilateltta söndag 27.8 kl. 20.00 med livemusik av den isländska gruppen Múm. Filmen finns restaurerad på Youtube.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08