Sonat till Dmitrij Sjostakovitj

Hur kunde tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj överleva, undrar Zinaida Lindén.

En kall dag i juni skyndar jag längs Nevskij prospekt till biografen Aurora. Här börjar de retrospektiva visningarna av Alexander Sokurovs filmer, med en dokumentär om tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj (1981).

Det sägs att Sokurovs visuellt fulländade filmer har svårt att nå bred publik. Men biosalongen är fullsatt. I S:t Petersburg är Sokurov en folkkär figur. Här började han sin karriär, vid filmbolaget Lenfilm. År 1987 visades hans första spelfilm En människas ensamma röst på Aurora.

Även Sjostakovitj vars porträtt pryder vestibulen hade att göra med Aurora. I sin ungdom arbetade han här som biografpianist.

De flesta runt omkring mig är i medelåldern, men här syns även många ungdomar. Sokurov som inviger festivalen möts med applåder och blommor. Under festivalen, berättar han med sin lågmälda röst, visas både hans filmer och några verk av hans elever från Kabardino-Balkarien där han växte upp. Sokurov handleder några unga regissörer i Naltjik. Han har en egen filmstiftelse som stöttar debutanter.

"Ni kommer att känna skillnaden mellan det gamla filmformatet som ger en annorlunda fysisk upplevelse och den digitala filmen", säger han nostalgiskt. "Vår film om Sjostakovitj förbjöds då den utkom. Den skadades efter några år på censurens hylla. Hans änka finansierade restaureringen."

Som förfilm visas Sokurovs 10 minuters långa Sonat för Hitler (1989). Bildspråket i Sjostakovitj-filmen Sonat för viola som Sokurov regisserade tillsammans med Semjon Aranovitj är i samklang med förfilmens estetik. 1930-talets idrottsparader med sin totalitaristiska koreografi utgör en kontrast till den tragiska musiken.

Vad visste vi om Sjostakovitj år 1986 då filmen äntligen visades? En innovativ, ibland svårtillgänglig tonsättare. Rätt mycket av en "hovkompositör", femfaldigt belönad med Stalinpriset. Hans Sjunde symfoni som han skapade i det belägrade Leningrad blev en symbol för staden. Kort efter kriget anklagades han för "formalism". Efter år 1986 har mina landsmän fått veta så mycket nytt om sin tidigare hemlighetsstämplade historia att man i dag undrar hur Sjostakovitj kunde få alla dessa pris. Och annars – överleva.

Filmen är ett svartvitt kalejdoskop av arkivinspelningar och klipp. Bilder av Sjostakovitj som barn avlöses av berättelsen om hans sista dagar på en datja utanför Moskva. Även vännen Anna Achmatovas begravning får rum. Man hör några arbetare kritisera Sjostakovitjs abstrakta opera Näsan (1928). Man ser tonsättaren hålla ett fosterländskt tal i början av kriget. De andra talarna kommer med furiösa verbala attacker mot fienden. Den blyge Sjostakovitj stammar fram sin text. Men när hans musik träder fram talar den desto starkare.

De mest minnesvärda sekvenserna är två finaler till hans Femte symfoni. Den första versionen dirigeras av den reserverade Jevgenij Mravinskij, den andra av den impulsive Leonard Bernstein. De låter som två olika musikstycken. Filmen avslutas med ett telefonsamtal mellan Sjostakovitj och violinisten David Ojstrach. Två stora musiker diskuterar hur man skall spela ett visst avsnitt. Dokumentären har inte åldrats ett dugg, eftersom dess skapare fokuserar på det tidlösa: Sjostakovitjs musik.

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning