Sommartiden hej då – men riktigt alla jublar inte

Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto

"Någonstans gick det fel, för nu har pendeln svängt. Klockan tickar mot brexit, nationalism, splittring och isolation."

Inget enar nationen som föraktet för sommartiden. EU-kommissionens förslag att alla medlemsländer ska få slopa övergången mellan normaltid och sommartid nästa år hyllas nästan unisont.

Kanske upplevs detta som en seger för den lilla människan, som demokratins triumf över byråkratin och EU-förmynderiet. Vi vet själva bäst hur mycket klockan är. Dessutom säger hälsovetare att folk lider av att flytta klockan en timme två gånger om året, även om de aldrig förklarar varför resor över flera tidszoner går hur galant som helst.

Seriöst, EU-beslutet grundar sig på både folkvilja och forskning, och ska därför inte ifrågasättas. Jag undrar ändå om alla som triumferar förstår varför. Jag undrar för att det inte bara är bland mina bekanta som många har svårt att minnas åt vilket håll man ska vrida visarna. Något av okunskapens proportioner i frågan blottades i en lång diskussionstråd jag råkade läsa förra hösten, en tråd där författaren Juha Itkonen i mina ögon framstod som den enda som hade sett ljuset.

Om sommartiden hade varit en stor politisk fråga kunde man ha ordnat en folkomröstning i stället för en anonym webbenkät mitt i semestern. Frågan är förstås för liten för det, men en debatt om både för- och nackdelarna kunde ha kastat lite ljus i höstmörkret. Nu har det mesta handlat om nackdelarna med dagens system.

Nåväl, EU-kommissionen ska låta alla medlemsländer själva bestämma om de permanent vill ha normaltid eller sommartid från och med hösten 2019. Däremot får ingen längre byta tid två gånger om året. Professor Timo Partonen på Institutet för hälsa och välfärd, som ofta intervjuas i den här frågan, rekommenderar att Finland väljer permanent vintertid. Låt oss ändå kasta ett öga på alternativen.

Vi förlorar kvällsljuset

Den 13 september är det 13 timmar och 5 minuter mellan soluppgång och solnedgång i Helsingfors, oberoende av vilken tidszon vi väljer. I dag vaknade jag strax efter att solen gick upp (6.43), men när jag lägger mig har den gått ner för länge sedan (19.48).

Om vi nu följde Timo Partonens råd skulle solen ha gått upp 5.43 och ned 18.48. Folk med min dygnsrytm skulle ha förlorat en timme kvällsljus och i gengäld fått en ljus timme innan väckarklockan ringt.

Vissa förespråkar att Finland ska passa på att välja centraleuropeisk tid, så att vi kunde följa samma tidszon som Sverige och andra västländer. Men om Sverige valde sin vintertid och vi tillämpade svensk tid skulle solen i dag ha gått upp 4.43 och ned 17.48. Vi morgontrötta skulle ha förlorat ytterligare en timme kvällsljus, men möjligen skulle vi ha vaknat av en solstråle i ögat tidigt i svinottan.

Att finländarna bestämt vill tidigarelägga kvällsmörkret kommer att märkas främst höst och vår, för det är då den där kvällstimmen är värdefullast. På vintern och sommaren är skillnaderna mindre viktiga eftersom det ändå är mörkt största delen av dygnet kring jul och ljust längre än någon orkar vaka en midsommarhelg.

I år på julafton går solen upp 9.25 och ner 15.15 i Helsingfors. Följde vi sommartid året runt skulle klockslagen vara 10.25 och 16.15. Tillämpade vi svensk vintertid skulle solen gå upp 8.25 på julafton och ner 14.15. Smaksak, men finsk vintertid har sina sidor under en finsk vinter.

Tack för ljuset, Paavo

Att växla mellan normal- och sommartid gör den största skillnaden i norra Europa där den ljusa tidens längd varierar mest under året, men likväl är finländarnas inställning till systemet nästan negativast på hela kontinenten. På våren och hösten ger sommartiden oss en ljus timme då nästan alla är vakna (i dag 18.48-19.48). Vi lånar den från en tid då de flesta sover (5.43-6.43).

Detta räntefria lån är en genialisk idé. Sommartid infördes i Finland 1981 men det var först under Paavo Lipponens (SDP) statsministertid som EU harmoniserade systemet utan att återkommande behöva ta nya beslut om att förnya det. Jag kan ha fel, men jag vill minnas att det skedde efter viss insats från Lipponen. Fastän han har uträttat betydligt större dåd i politiken känner jag en särskild tacksamhet gentemot honom för alla de ljusa kvällar han unnat mig.

Jag ska särskilt tänka på Paavo Lipponen nästa höst då jag för sista gången får njuta av en lånad ljus kvällstimme innan den i hälsovetenskapens och demokratins namn berövas mig. Efter det ska jag betrakta den cirkus som uppstår när vissa EU-länder väljer normaltid, andra sommartid, och ingen minns hur mycket klockan är i vilket land.

Jean-Claude Juncker, ordförande för kommissionen i ett allt bräckligare EU, har marknadsfört beslutet att slopa tidsomställningen med att kommissionen vill "vara stor i stora frågor" och låta medlemsländerna bestämma i frågor de bäst kan avgöra själva. I så fall borde Bryssel låta oss bestämma om mycket mer än sommartid, men det vore att gräva unionens grav, vilket nationalisterna önskar och Juncker torde bäva för.

Välj din egen tid

Att enas om gemensamma tider har länge varit knepigt. På medeltiden, så snart klockan började ha någon betydelse, hade varje stad sin egen tidzon så att klockan var 12 då solen stod högst på himlen. Långt senare, först när tågtrafiken utvecklades på 1800-talet infördes tidszoner över större regioner än städer för att få fason på tidtabellerna. Hela Finland hade antagit Helsingforstid kring sekelskiftet men flyttade fram klockan med 20 minuter och 10,9 sekunder till östeuropeisk tid våren 1921.

Sommartid testades i Europa i etapper, och när behovet av att spara energi accentuerades under oljekrisen var sommartid ett sätt att utnyttja naturljus på kvällen. De flesta europeiska länder införde sommartid 1980, Finland 1981. Senare harmoniserades tidsomställningen i Bryssel och EU:s integration fördjupades.

Någonstans gick det fel, för nu har pendeln svängt. Klockan tickar mot brexit, nationalism, splittring och isolation. Visarna har nästan gått varvet runt. Vi är tillbaka, inte i den mörka medeltiden, men i ett tidevarv där centralmakt, unioner och samarbete föraktas, där kopplingar mellan lokalt och globalt förnekas, där den representativa demokratin utmanas, där var och en vet bäst själv och där maximal frivillighet är vägen till lycka.

Driver vi denna enfald och individualism till sin spets kan vi i framtiden kapa mer makt från våra förmyndare i Bryssel och expandera direktdemokratin. För om inte EU vet vilken tid som passar mig bäst, hur skulle Finlands riksdag veta det? Jag vet bäst själv, precis som alla andra. Min klocka visar att det är sent nu. Din klocka kanske visar något annat, men hej, det inte mitt problem.

Peter Buchert Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33