Sommarstugan är familjehelvetets förgård

Den norska författaren Marie Aubert är som bäst när hon gestaltar vardagens små relationsförtretligheter. Bild: Agnete Brun/Pressbild

En missunnsam storasyster eller en olycklig och i grunden sympatisk person? Marie Aubert levererar en mångskiktad huvudperson i sin annars tunna roman. Vuxna människor handlar om drömmen om ett barn och om att aldrig sluta bete sig som en barnunge.

ROMAN

Marie Aubert

Vuxna människor

Översättning av Cilla Naumann

Wahlström & Widstrand 2020

Den norska författaren Marie Auberts första roman – efter novelldebuten för några år sedan – har fått titeln Vuxna människor, men det mesta här handlar ändå på ett eller annat sätt om barn. Den 40-åriga jagpersonen Ida drömmer om barn, besöker en klinik som fryser ner ägg, och blir redan på de första sidorna extremt störd av barn som inte är tysta.

Men dessutom fungerar hon och hennes yngre syster Marthe – som försökt få en graviditet att lyckas i många år och nu äntligen är på god väg – fortfarande som barnungar i förhållande till både mamman och varandra.

"Marthe ser förbi oss, mot kurvan där bilen dyker upp. Strax hör vi dunket från bildörren och mamma som ropar hallå. Hallå, ropar Marthe och jag i kör, som förr, som alltid."

Bild: W&W/Pressbild

Redan efter några sidor förflyttas skeendet till den klassiska sommarstugemiljön, där så många interna familjefejder utkämpats i det senaste halvseklets romankonst. Där ska systrarna, systerns man och hans dotter, och mamman med sin nya man fira mammans 65-årsfest. Ett upplägg så klassiskt att det nästan börjar krypa i huden.

Fast så mycket firande blir det nu inte, och lika bra är väl det. För Aubert är som bäst när hon gestaltar vardagens små relationsförtretligheter. Missförstånd och också helt medvetet frammanade obehagligheter uppstår kontinuerligt mellan de inblandade personerna. Sommarstugan är familjehelvetets förgård, och det tycks vara helt omöjligt att ta sig därifrån.

Syskonavundsjukan

För Idas del tycks livet dessutom ha stannat upp, det är likadant som för fem eller tio år sedan, och så upplever hon det som om hon hela tiden gick miste om något. Det kan vara barn, det kan vara en partner och kärlek, egentligen vet hon själv inte riktigt vad det är hon i grunden saknar.

"Det är inte rättvist. Att det ska vara så lätt för andra och så svårt för mig, jag förstår inte vad det är, om det är en formel, en kod som alla andra kan, som de har kunnat sedan de var små och som jag inte har fått med mig."

Dessvärre kommer hennes problem med att ingenting händer i längden också att börja kännas som ett textrelaterat problem. Här finns mycket som kunde ledas framåt, men skildringen av Idas missnöje och irritation över systerns gnäll – "varje gång vi träffar mamma pratar och gråter Marthe, säger att hon inte står ut" – går nu ofta i cirklar och på tomgång.

Syskonavundsjuka är ett tema som ger potentiella öppningar åt många håll. Aubert kunde gärna ha fokuserat mer på just den problematiken, och framför allt tagit sig tid att fördjupa och driva den längre.

Däremot har hon ett fint flyt i språket, speciellt när hon breder ut det i långa flöden. Uppenbart är också att översättaren/författaren Cilla Naumann har gjort ett gott arbete, och överfört den norska texten till svenska med både respekt och personlig känsla.

Ta pengarna och stick!

Jag har i kommentarer om den här romanen läst att Idas frustration och illamående gör henne till en elak människa. Kanske är det delvis så, men min personliga sympati ligger ändå hela tiden just hos henne; jag tänker att hon absolut borde ta sig loss från sina manipulerande släktingar.

När systern och hennes man vill köpa ut henne från sommarstugan låter det i mina öron som en fantastisk möjlighet. Ta pengarna och stick, tänker jag, men Ida själv verkar mest bara bli sårad. För hennes problem är kanske inte primärt att hon skulle vara elak eller missunnsam, utan att hon inte kunnat frigöra sig och sätta upp gränser.

Så också om Auberts roman inte bara till formatet känns tunn, och också om hon försöker pressa in så många tematiska trådar att det på 110 sidor aldrig blir tid för fördjupning, har hon lyckats göra denna Ida till en mångskiktad gestalt som olika läsare kan välja att se på helt motsatta sätt.

Den missunnsamma storasystern som hatar sin gravida lillasyster. Eller en olycklig, känslig och i grunden sympatiskt ömsint person.

Eller kanske bäggedera.

Henrik Jansson Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning