Sommarens seger över kyla och ondska

Snödrottningen (Päivi Kujansuu) förkroppsligar ondskan i ett dansdrama för hela familjen på Åbo Svenska Teater i vinter. Bild: Pette Rissanen

Danssaga

Hans Christian Andersen: Snödrottningen.

Dramatisering: Tove Appelgren. Regi: Jukka Aaltonen. Koreografi: Urmas Poolamets. Kompostion och

kapellmästare: Ismo Laakso. Scenografi: Teemu Loikas. Dräktplanering: Gerly Tinn. Ljusdesign: Antti

Niitemaa. På scenen: Päivi Kujansuu, Monica Nyman, Bror Österlund, Amanda Nyman, Samuel Karlsson,

Jerry Wahlforss, Julia Korander, Patrick di Quirica, Linda Björkqvist. Mikko Kaikkonen, Ismo Laakso, Niklas

Grönholm, Svante Olsson. Speltid: ca 2 timmar. Åldersrekommendation: från 6 år uppåt. Föreställningen är

textad på svenska och finska. Åbo Svenska Teater i samarbete med Aurinkobaletti. Premiär på stora scenen

den 2.11.

Snödrottningen på Åbo Svenska Teater, i regi av Jukka Aaltonen, är på ett glädjande sätt H C Andersens saga trogen. Händelseförloppet börjar från slutet: Barnen Kaj och Gerda är gamla (Bror Österlund och Monica Nyman gör det åldrande paret, Samuel Karlsson och Amanda Nyman dem som barn). Kaj minns inte så mycket ur det förflutna och Gerda återberättar det dramatiska händelseförloppet, hur Snödrottningen förtrollade honom med spegelskärvor som förvandlade allt till sin motsats och hur Gerda lyckades rädda honom tillbaka till gemenskapen och godheten.

Både sagan och dramatiseringen (av Tove Appelgren) ställer krav på publiken. Samtidigt bjuder man in på ett mjukt sätt genom att vänta med att släcka belysningen i salongen, man både lyfter och stöder. Att inleda med det åldrande paret är ju också ett sätt att genast från början signalera att allt kommer att sluta bra, att man visar respekt för både slutet och början av människans livslopp. Här finns flera scener som blinkar till både barn och vuxna, blommornas visuella och lite utmanande dans som visar hur stjälkarna rör sig i takt, smidigt och säkert på en somrig äng, i varm färgskala. Kråkan (Samuel Karlsson) som är både inställsam och kaxig på samma gång och framför allt Snödrottningens (Päivi Kujansuu) dans som i sin paradoxala kombination av smidighet och hårdhet gestaltar ondskans smygande och tvingande karaktär. Det här är på många sätt en birollernas föreställning, för att spegelskärvorna och blommorna, kråkan och händerna bär oss genom dansen.

Att göra Snödrottningen som en danssaga är ju i sig att välja det visuella som uttrycksmedel. Valet understryks av scenografin, den här uppsättningens verkliga trumfkort. Teemu Loikas är återhållsam med glittret, ljuset som reflekteras av spegelskärvorna gnistrar tillräckligt, men han låter färg- och formvalet samt årstidsväxlingarna ge rytm till scenerna på ett sätt som bär genom hela föreställningen och gör andra akten intensiv och medryckande.

Föreställningen är fyrspråkig på svenska, finska, samiska och finlandssvenskt teckenspråk. Teckenspråket är ett genialt uttrycksmedel som passar som hand i handske att kombinera med dansen, i synnerhet som händerna tecknar genom öppningar i ridån – de ges en självständighet och färgvalet för scenen är ett verkligt lyft. Något mer betänksam är jag angående samiskan, inte för språkvalet i sig, men för att scenerna med de dansande samerna ofrånkomligen förknippas med den syn på "folket i norr", som Andersen hade, men som nu måste ses som förlegad och mindre respektfull. Synsättet är ju förknippat med Snödrottningen, som lever i norr, man kan inte tänka sig en annan geografisk placering. Flerspråkigheten pekar ju ändå mot en önskad mångfald.

Barbro Enckell-Grimm

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39