Sommaräventyret etapp två: Under bar himmel

Som Rio. I San Sebastian buktar sig plagerna på samma sätt som i Rio de Janeiro. Bild: Stefan Lundberg

När servitören bär in den grillade torsken och häller upp ett glas rosé på krogen i fiskehamnen i Getaria är alla motgångar glömda. Efter att ha smakat livets salt de senaste dagarna känns det som att en vändning står för dörren!

Jag inser att jag är både en vandrare och en betraktare, just nu den senare.

Baskerna är fortfarande ett mysterium för mig. Det var de också för påven Calixtus II på 1100-talet, som i sin "pilgrimsguide" Codex Calixtinus, beskriver baskerna som "råa skogsvildar med hårda ansikten och ett språk som fyller hjärtat med skräck".

Språket är onekligen förvirrande, framför allt melodin, eller avsaknaden av den. Jag trodde tidigare i dag att jag bevittnade ett gräl mellan två damer som stod och skrek åt varandra med rynkade pannor på öppen gata, men plötsligt omfamnar de varandra och skrattar hysteriskt.

Belöningen. Världens bästa grillade torsk. Bild: Stefan Lundberg

Kanske det är naturen som präglat baskerna. Vågorna som oupphörligen slår mot klipporna och kastar vattenkaskader mot himlen och som sedan förvandlas till ett fint flimrande dis. På kvällen, en molnig dag som i dag, får diset ett trolskt blåaktigt skimmer. Växlingarna i väderleken är snabba. Från stekande hetta till kalla dimmor.

Klimatet är som människorna, eldigt och melankoliskt på samma gång.

På lätt fot

Efter att ha tvingats avbryta den första dagens vandring i Pasai Donibane går jag nästa dag den fallerande sträckan på utvilade ben. Ryggsäcken har jag lämnat kvar på busstationen i San Sebastian. Den tänker jag inte bära av och an.

Så här borde man få vandra hela tiden, med bara plånbok, mobiltelefon och en vattenflaska.

Vid återkomsten till San Sebastian får jag uppleva en vy som bara vandraren är förunnad. Högt uppifrån Ulia Mendiabergen öppnar sig plötsligt hela staden under mig. Det är som att se Rio de Janeiro från Kristusstatyn. Berömda Playa de la Concha, musselplagen, är den sista bukten långt i väster.

När jag tagit mig ner från bergen är dagen långt framskriden och solen är mördande het trots brisen från havet. Alla verkar ha tagit sig ner till de berömda plagerna. På Concha finns knappt en ledig kvadratmeter.

Jag lämnar staden bakom mig och försvinner in under trädkronorna som ger en behaglig svalka. Vägen går uppåt, uppåt och skuggorna blir längre och längre. Någon aning om var jag ska bo har jag inte. Tre tyska grabbar som gått hela vägen från Irun är nästan desperata, alla härbärgen är fullbokade. Jag litar i alla fall på min goda tur och knallar vidare.

"Completo" står det på de få pensionatsdörrar jag möter och nu börjar jag tro att det kan bli en övernattning i bergsskogen. Till den lilla staden Orio hinner jag inte före natten.

Med himlen som tak

Jag chansar på en camping som ligger en dryg kilometer från min rutt. Kanske finns där ännu en bungalow.

– Här är fullt, prova nästa camping ett par kilometer längre fram, säger damen i receptionen bryskt.

När jag svarar med att jag inte orkar gå en meter till, ser hon äntligen att jag bär ryggsäck och ber om ursäkt, hon trodde jag var en bilburen tysk.

– Det finns en plats åt dig.

Jag kan knappt tro mina öron. För 19,50 får jag min plats. Den visar sig vara en lerig gräsmatta i utkanten av husvagns- och tältraderna. Men eftersom jag inte bär på något tält är det bara att lägga sig på den så kallade gräsmattan. Till all lycka har jag med mig en supertunn värmefolie som motverkar hypotermi. Den lägger jag under sovsäcken och huvudet på ryggsäcken.

Det blir en knölig natt, men till all lycka regnar det inte. När jag slår upp ögonen vajar trädkronorna högt ovanför mig. En tio minuters het dusch får stelheten ur kroppen. Allt är väl, utom att vattentanken läckt när jag vänt ryggsäcken upp och ner i mörkret, så nu är alla reservkläder våta. Men det är jag fortfarande lyckligt ovetande om.

Efter ett par timmars vandring når jag Orio. Den sista biten ner från berget går längs en antik stenbelagd väg och benmusklerna skriker av smärta.

En kall öl och en fisksallad i den lilla byn och så vidare mot surfarnas paradis Zarautz. Också här är alla härbärgen och hotell bokade till sista plats. Nu börjar jag nästan förtvivla. En natt till utomhus!

Jag får rådet att ta mig vidare till den lilla fiske- och semesterbyn Getaria några kilometer längre fram. Där ska det ännu finnas plats. Batteriet i telefonen är slut och solpanelen som laddar reservbatteriet laddar dåligt i det mulna vädret. Så slocknar båda. Bara att börja knacka på dörrarna.

Överraskande nog får jag napp redan på första försöket. Ett eget blygsamt rum med badrum. Det känns som att träda in i paradiset.

Den grillade torsken är gudomlig och det beror inte bara på att jag levt på en hotdog och en liten fisksallad de senaste 36 timmarna.

Nu är det fredag förmiddag och regnet strilar ner. Jag ser den ena pilgrimen efter den andra gå förbi mitt fönster när jag skriver. Nu borde jag gå ikapp dem och helst förbi för att ha chans att få sovplats i natt.

Men jag fortsätter väl att lita på min goda tur.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning