Sommaräventyret 2016: Gernika bär ärren med stolthet

Kopia. Pablo Picasso fäste världens ögon på händelserna i Gernika (Guernica). Den berömda tavlan finns dock inte i Gernika utan i Madrid. Gernikaborna får nöja sig med en kopia. Bild: Stefan Lundberg

Flugorna snurrar i taket där fläkten en gång suttit. Vid bardisken läppjar männen på sina färggranna drinkar. Bydåren tittar in genom fönstret och en ung flicka lyssnar till synes andäktigt på en lång utläggning av en liten fet gubbe med långt lockigt hår.

Söndagseftermiddagen går mot sitt slut i Gernika. De flesta vilar ännu på maten. Barpersonalen tar en paus, det ska dröja en stund innan kaféerna under valven fylls av Gernikabor som vill njuta en stund innan en ny vecka börjar.

Jag tänker mig att det såg ungefär lika ut i staden den 25 april 1937. Dånet från inbördeskriget hördes bara på avstånd. Baskernas historiska huvudstad fick vara i fred – ännu en stund.

Bara ett dygn senare, klockan 16.30 dyker den första tyska Heinkelbombaren med friherre Rudolf von Moreau vid spakarna upp bakom bergen. Några sekunder senare bryter infernot löst.

Förstummande kyrka

Det känns som en evighet sedan jag lämnade den charmiga lilla fiskarbyn Getaria. Vandringen genom de öppna landskapen mot Deba och vidare upp i bergen mot inlandet var rena njutningen. Härbärget med sin sovsal för tjugo män påminde om armén – utom att ingen lär ha snarkat efter den uppsluppna gemensamma middagen.

Nästa morgon känns vandringen mer som en promenad. Mest går jag ensam i de doftande skogarna mot den lilla staden Markina Xemein. Det blir inte mer än en fem timmars vandring, men det känns onödigt att gå vidare. Enda övernattningsmöjligheten är ett munkkloster i bergen på ett avstånd av två timmar.

Ibland tittar jag in i en öppen kyrka, närmast för att svalka mig. Så också när jag går in mot centrum av Markina Xemein och dörren till ett tempel står på glänt. Synen som möter mig i dunklet får mig instinktivt att ta ett steg tillbaka.

Det lilla hexagonala kapellet fylls nästan från vägg till vägg av tre stora stenblock som lutar sig mot varandra ovanför en liten oansenlig staty av ärkeängeln Mikael. Enligt legenden ska unga ogifta män, som vill förändra sitt civilstånd, ställa sig tre gånger under blocken under förloppet av ett år ...

Stannar upp. Kyrkoarkitektur à la 1700-talet. Tre stenblock fyller hela kapellet i Markina Xemein. Bild: Stefan Lundberg

Kyrkan kunde vara en modern experimentell arkitektonisk skapelse, men den är byggd redan på 1700-talet.

Tillsammans med ärkeängelns österrikiska namne lämnar vi nästa morgon bland de första det privata härbärget i Markina. Det ska bli en lång, lång dag. Solen bränner hett och terrängen är kuperad. Vi når klostret och läskar oss med munkarnas öl efter att hört dem sjunga vespern. Tröttheten kryper in i rygg och ben och samtalet börjar tunnas ut tills vi passerar två spanska systrar på väg åt samma håll. Systrarna lättar upp stämningen med att gå bakom oss sjungande en imponerande repertoar gamla och nya låtar.

– Vilken lyx att ha två livslevande Ipodar med sig, konstaterar Mikael.

Nazisternas övningsfält

Nästan åtta timmar senare siktar vi dagens slutmål. Gernikas låga hus med sina röda tegelpannor breder ut sig i dalen. De omgivande bergen, som borde ha varit stadens skydd, blev dess öde när Hitlers och Mussolinis piloter ställde upp för den blivande diktatorn Franco.

När planen dök upp över bergskammarna var det för sent att sätta sig i säkerhet.

"Gernika med sina 5 000 invånare har formligen jämnats med marken. Gatorna är fulla av bombkratrar, helt enkelt underbart", skrev Condorlegionens kommendör Wolfram von Richthofen i sin dagbok efter räden som pågick i två och en halv timme.

Richthofen valde att slå till under stadens stora måndagsmarknad. Då visste han att så många civila som möjligt skulle vara på plats.

Öppna landskap. På den spanska nordkusten har tanken rum att flyga. Bild: Stefan Lundberg

Juan Guezureya, ett av ögonvittnena, berättade om bombningarna i en intervju 1974.

– Två plan flög av och an på trettio meters höjd och drev likt tyska fåraherdar människohjorden mot slakten.

I kväll är marknadsplatsen fullsatt igen, nu av hundratals turister och stadsbor som njuter förfriskningar på serveringarna. Gernika är en gammal stad, men byggnaderna är moderna. Någon enstaka fasad klarade sig. Staden reste sig formligen ur askan.

Det var första gången militär slog mot civila i en terrorlik attack. Först bombade man, så sprejade man med kulsprutorna och så bombade man igen. Kvinnor och barn var lika goda måltavlor för piloterna, som främst bestod av unga tyska ädlingar. Senare framgick det att tyskarna deltog i spanska inbördeskriget för att kunna öva under realistiska förhållanden för det som komma skulle.

På den gemensamma middagen ett par dagar tidigare var jag förundrad över att de deltagande tyskarna, av vilka en del var i femtioårsåldern, inte ens hade hört om Gernika. Inte ens om Picassos berömda tavla med samma namn.

Människans minne är kort.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning