"Sommar av kärlek och sorg"

"Att kissa i havet slutade vi redan på 1980-talet. Ändå flöt den äckligaste sörja av blågröna alger upp runt våra bryggor och Finska viken täcktes av väldiga algflottar från kust till kust."

Jag har en bok av en relativt ung Jörn Donner i bokhyllan. Tryckt 1971.

Det är alltså ett tag sen jag läste den, men jag minns att författarens alter ego drog sig tillbaka till sin ö för att få vara i fred och fundera, kanske över vad som egentligen är viktigt och över ja, vad vill man egentligen…

Att googla känns irrelevant – jag funderar inte så mycket på mig själv som på det som händer omkring mig. Som Donner ville jag också vara med om att förändra världen. I dag känns tanken naiv. Inser plötsligt att utvecklingen har skenat i väg och egentligen vill jag bara knycka boktiteln.

"Sommar av kärlek och sorg." Sommaren 2018.

I somras förstod de flesta av oss – kanske lätt överraskade – att vi redan lever i klimatförändringens tid. Nu är den här, som vi förstås länge har känt till men ändå inte. Nu kollar vi våra ekologiska fotavtryck och tänker på att ta tåget i stället för att flyga.

Att kissa i havet slutade vi redan på 1980-talet. Ändå flöt den äckligaste sörja av blågröna alger upp runt våra bryggor och Finska viken täcktes av väldiga algflottar från kust till kust. Gamla synder bidade sin tid nere i djupens sediment – nu frigjordes de av det uppvärmda havsvattnet. I Svenska Dagbladet menar professor Johan Rockström att också forskarvärlden togs på säng av hur snabb den globala uppvärmningen varit. Så stora konsekvenser redan vid 1 grads temperaturökning hade man inte räknat med. Vi är redan intecknade till 1,5 grader, säger Rockström. Att det nu på riktigt är för sent att stiga tidigt upp förstärker bara känslan av overklighet.

Och av sorg. Det är liksom kört nu…

Min generation – 60-talisterna – anses privilegierad. Bortskämd är ett annat ord. Vi fick utbildning, hälsovård och säkra jobb. Trots att vi numera äter sunt och lever "rätt", chockas vi av hur den ena vännen efter den andra – många rejält yngre – faller från eller som det synes oss, plötsligt kämpar för livet med cellgifts- eller strålbehandlingar.

Yrvaket konfronteras vi med vår biologiska klocka. Hittills har vi skickligt vridit den tillbaka. Att skröpligheten satt sitt bo också i oss var nytt.

Lyckligtvis är vi åtminstone för gamla för forskningen om att förlänga människolivet till 150 år.

Ändå finns en myckenhet av kärlek denna heta sommar. Facebook fylls av bröllop och långa dukade bord. Utomhus.

Kärleken har många skepnader. Någon av oss släpper bara allt, kommer in från stugan till den heta staden för att ta hand om vännen som ligger ensam hemma efter en plågsam giftbehandling.

Naturen iakttar nådigt våra försök att hålla sorgen på avstånd. Vi får ett nödvändigt andrum tills det igen känns som om allt omkring oss bara rasar ihop.

Båtmotorn strejkar och så kommer ytterligare ett sorgebud. Är det här något slags jäkla konspiration?

Troligen. Mot vår ignorans och bekvämlighet.

Kanske vi inser att vi inte längre kan fortsätta aningslöst?

Kanske vi kan ta det ansvar som både kärleken och sorgen efterlyser?

Då blir det här kanske uthärdligare. Kanske…

Irma Swahn fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00