Som underverken till mossor, kråkris och klippor

Den unga Sara i Cecilia Davidssons nya roman är au pair i Tyskland och tampas med ett barn som är "en ond liten ande" medan hennes svartsjuka pojkvän ringer från Sverige och är kladdig till och med på telefonen.

ROMAN

Cecilia Davidsson

Detta ska passera

Bonniers 2018

Ingen författare är en genre. Jag har visserligen lärt mig känna och uppskatta Cecilia Davidsson som en av de intressantaste representanterna för den svenska 1990-talsnovellboomen, men hon skriver också romaner.

I aktuella Detta ska passera möter vi den nittonåriga Sara, som är aupairflicka hos en överklassfamilj i Tyskland. Men också den medelålders Sara, som skiljt sig från Markus och försöker få grepp om sitt liv genom att se tillbaka på hur det slingrat sig fram. Det är då hon minns sitt nittonåriga jag – "så mycket kropp, så lite hjärna".

Fast den unga Saras primärproblem är dels en direkt odräglig son i den tyska familjen ("hon tänkte på honom som en ond liten ande som snart skulle flyga in genom dörren och ställa till med sattyg"), dels kontakterna med hemmafolket. Den svartsjuka och till och med i telefon kladdiga pojkvännen Henke lugnas ner via halvsanningar och lögner, och under samtalen med den rätt såsiga mamman blir Saras roll snarast att lyssna på bittra utgjutelser med begränsad essens.

Det finns alltså en del som tyder på att hon åkt till Tyskland i första hand för att undkomma dessa två. Och när hon sedan är ute i svängen känner hon en befrielse och fascination i att ingen vet något om henne, att hon då i princip kan välja att vara precis den hon vill. "Om hon bara visste vem hon ville vara."

Vanlighetens estetik

Davidsson har alltid med säker hand kunnat rama in det vanliga vardagslivet, ge liv åt mänskliga trivialiteter, och ofta också förmedla en känsla av att dessa inte alls behöver vara så obetydliga som de först kan förefalla. Den förmågan ådagalägger hon också nu, men det är ändå betydligt mer krävande att praktisera en vanlighetens estetik genom en hel roman än i enskilda noveller.

Själv uppskattar jag i princip att läsa om vardagen, den är både konkret och existentiell – och det är de enkla sysslor vi med små variationer gång på gång upprepar som gör oss till de människor vi är. Men jag skulle den här gången ändå ha hoppats på ens något lite mer dramatiskt inslag, kanske en del toppar och dalar i berättelserytmen, någon liten överraskning.

Det som Davidsson smidigare kunnat överföra från novellistiken till romanformen är en välavlyssnad, lakonisk dialog där det som inte sägs är lika viktigt som det explicit uttalade. Och där replikväxlingarna aldrig enbart är till för att ge bakgrundsinformation åt läsaren, eller för att författaren själv ska få föra fram sina käpphästar.

Däremot är både dialogen och minnesbilderna ibland en aning lömska, så att det som ligger på ytan inte behöver vara det man som läsare borde tro på.

Bitarna faller på plats

"Måste allt betyda något", frågar sig sedan den medelålders Sara. Svaret måste väl vara att allt i livet inte behöver ha någon direkt innebörd, men att det i en roman är till fördel om skildringen av det triviala ändå får betydelse för texten.

Jag är tveksam till om det kravet här alltid tillfullo uppfylls. Men när Davidsson når fram till skildringarna av Saras och Markus skilsmässa – och hur de efter att ha blivit fria har lättare att uppskatta små, gemensamma ögonblick och känna värme för varandra – faller bitarna i varje fall på plats.

Så utmynnar berättelsen i att Sara ser den medelålders ex-maken sovande, utan skyddsbarriärer, och kan känna en ömhet som gör scenen högst rörande.

"Han är inte vacker där han sitter med öppen mun och hängande käkar. Ser död ut, ser bara gammal ut, ser inte ut som en pappa, en arbetsför man, en älskare. Hon lutar sig över honom, betraktar huden på hans högra underarm på samma sätt som hon för en stund sedan betraktade underverken till mossor, lavar, kråkris och istidsslipade klippor. Sedan stryker hon med handen på samma ställe."

Henrik Jansson Författare

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00