Som om de allra heligaste rummen i Sofia Torvalds själ skymtade förbi

Journalisten Sofia Torvalds skriver nyktert om sitt liv som kristen, om sin längtan och strävan, om bönens kraft och att tro på mysterier fastän man egentligen tilltalas av naturvetenskaper.

PROSA

Sofia Torvalds

Två kors och en fisk (Fontana Media)

Den här boken fick jag av en ateist som upplevde att den egna gudskompetensen var på en nivå motsvarande minus tolv, och som menade att jag kunde vara bättre lämpad som målgrupp. Min teologiska kompetens är knappast desto mera nämnvärd, men efter att ha deltagit i gudstjänster i hela mitt liv, i varierande utsträckning och med varierande intensitet, och själv ha medverkat i ett hundratal, är de flesta av frågeställningarna som kulturjournalisten Sofia Torvalds tar upp i sin lilla självreflekterande bok välbekanta.

I något skede börjar jag fundera över till vem boken riktar sig. Den är tillägnad hennes bönegrupp, och då föreställer jag mig redan frälsta. Men i lika hög eller ännu högre grad lämpar den sig för icke-kristna. Hela boken – och den är kort, bara cirka 150 sidor – är nämligen som ett index till de viktigaste frågorna som i något skede engagerat henne, frågor som också i något skede brukar börja skava i umgänget mellan kristna och icke-kristna, främst ateister eller agnostiker.

Biktar sig inför läsaren

Ta nu till exempel frågan om sexualitet, som för de flesta icke-troende primärt handlar om psykisk och fysisk hälsa men som för många kristna också har en moralisk dimension. När Torvalds redogör för sitt eget leverne, sker det på ett ganska säreget sätt som inte ger några enkla svar och som gör det svårt för läsaren att fördöma vare sig det ena eller andra handlandet. Hon berättar om hur hon som nyanställd på Kyrkpressen en vacker sommardag åt medhavd lunch i en park i Helsingfors och småpratade med sina kolleger. För dem berättade hon om hur hon först blev gravid och hur det sedan blev aktuellt att gifta sig, och i samma sekund som hon avslöjar ordningsföljden inser hon att hon gjort en dundertabbe, eftersom alla i hennes omgivning kanske inte tänker på samma sätt. Hon börjar förklara sig men ju mera hon förklarar desto mera rodnar hon.

Det här är en ganska intressant passus, för själv undrar jag ju varför Torvalds vill utlämna sig och berätta om sina tabbar. Den omedelbara förklaringen är att avsnittet i fråga är ett exempel på normer, koder och regler som man som troende lär sig identifiera och på något sätt handskas med i en kristen gemenskap. Genom sina bekännelser är det som om Torvalds biktar sig för läsaren och det är förstås inget fel med det, det ger texten en intim karaktär.

Men om hon en gång gjorde denna dundertabbe, framställer hon sig då inte i sämre dager än nödvändigt genom att berätta om den offentligt? Det kan hända att en bok som denna i viss mån kräver utläggningar och avslöjanden, för att vinna läsarens förtroende. Samtidigt låter skribenten på de sista sidorna förstå att hon har upplevt mycket sådant med Gud som hon inte planerar att redogöra för och kanske aldrig kommer att avslöja, helt enkelt för att skydda sig själv och sin upplevelse. Det lämnar mig kluven: å ena sidan respekterar jag hennes beslut för hennes egen skull, för att bevara mysteriet intakt. Å andra sidan känner jag mig snuvad på konfekten i och med att jag nog har fått ta del av (alltför många) ytligheter, samtidigt som jag inte släpps in i det allra heligaste rummet av hennes själ.

Religiös utanför hemmet

Jag önskar att jag hade fått läsa mera om hur det på riktigt är att vara gift med en person som kallar sig agnostiker och hur det påverkar uppfostran av barnen. Har ena föräldern tolkningsföreträde i troslivets frågor? Författaren vill med största sannolikhet skydda sin familj och nämner aldrig medlemmarna vid namn (trots att hon nog nämner deras arbetsplats och verktitlar), men frågan om den här spänningen mellan en kristen och en agnostiker blir otillfredsställande behandlad.

Och utifrån vad hon skriver förefaller det som om hela praktiseringen av religionen i Torvalds fall är reserverad för tiden utanför hemmet, närmast bussresorna till och från jobbet, medan tillvaron i hemmet upptas av helt andra saker, som på något sätt också konkurrerar om uppmärksamheten och för henne längre bort från Gud: Hon säger sig förstå Paulus råd att inte gifta sig och menar att familjen ofta "tar vår tid och får oss att vända bort blicken från Jesus mot sådant som violinlektioner, datorspel, cornflakes och fläckar på bordet", och jag blir lätt irriterad inombords när jag tänker på varför alla dessa aktiviteter nödvändigtvis måste föra bort blicken från Jesus. Varför inte hellre göra hela livet till en gudstjänst, varför inte hellre spela violin eller skura fläckar till Guds ära?

En stor del av den kristna litteraturen verkar på något plan, uttalat eller outtalat, handla om att missionera och föra ut budskapet. I Torvalds bok finns en strävan att förklara varför det "lönar" sig att vara kristen. Men argumenten handlar inte så mycket om den långsiktiga nyttan och det eviga livet, utan snarare om varför redan jordelivet kommer att vara rikare eller mera meningsfullt för den som tror. När hon i ett kapitel avhandlar döden får jag intrycket att hon försöker förklara hur bönen hjälper henne att uthärda tanken på döden medan det blir väldigt lite om livet efteråt (som hon naturligtvis inte har någon erfarenhet av).

Tankeväckande läsning

Mitt intryck av Torvalds religiösa liv pendlar till slut mellan lätt irritation och renodlad fascination. Men trots detta, trots att det tidvis är deprimerande att läsa om hur ofullkomliga alla kristna är och hur svårt det är att leva det kristna livet, är den här boken till största delen en positiv läsupplevelse.

När jag betraktar texten som helhet väcker Torvalds beskrivning av sitt böneliv min största beundran. Hon beskriver hur hon med hjälp av bönedagbok och bönepärlor (radband eller frälsarkrans) funnit en rutin för att be, hur bönen har hjälpt henne genom svårigheter, hur hon funnit styrka i bönen, både ensam och med andra.

Hon skriver om att förvandlas i tron, att läsa Bibeln eller inte finna tid för att göra det, hur tråkigt det känns att gå i kyrkan men hur väl det känns efteråt. Hon skriver om hur hon först febrilt väntat på bönesvar innan hon accepterat att något sådant inte kommer att komma – åtminstone inte i den form hon väntat sig. Hon skriver om det kristna livet som en ständig längtan eller strävan, trots att hon själv upplever att hon mest bara stått och stampat.

Hon öppnar upp ett begrepp som acedia, den säregna kombinationen av apati och rastlöshet, som lätt kan förstöra livet, och talar om vikten av rutiner för att hålla livet i styr och fokus intakt. Hon talar om tron på mirakel trots att hon först och främst vill tro på det som är vetenskapligt bevisat. Och hon talar om himlen som ett lyckligt hem, en källa, en oas, "ett klarare och verkligare ställe än något vi upplevt tidigare".

Hon skriver om "andens frukter" eller kristna dygder (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning), att försöka stå ut i det långvariga förhållandet med Gud också efter att smekmånaden är över, om tron som nådegåva, om synden eller varför så få präster talar om den, och om världen som en stor lockande plats i jämförelse med det kristna livet som ibland bara känns som en "dyig pöl".

Hon talar både om hur jobbiga andra kristna kan vara, hur svårt det kan kännas när man helt enkelt upplever att man inte delar deras värderingar, och om hur jobbiga vissa ateister kan vara när de börjar tenta en på ens religiositet och förväntar sig att man ska vara en bättre människa bara för att man kallar sig kristen. Hon skriver om alla floskler – "inte något ont som inte för med sig något gott" – som känns helt malplacerade när man talar om ett barns död.

Sofia Torvalds skriver öppet om sin upplevelse av både jobbiga kristna och jobbiga ateister. Bild: Bokpärm

Och hon balanserar skickligt mellan egna upplevelser och tankar som klätts i ord av andra. De många citaten av ett stort antal författare och teologer – främst 1900-talsprofiler som A. S. Byatt, trappistmunken Thomas Merton, historikern Lauren F. Winner, pastorn Tomas Sjödin, emeritusbiskopen Martin Lönnebo med flera – ger hennes resonemang en kontext. Ibland kan behandlingen bli rätt ytlig, men samtidigt är det som att gå runt i en delikatessaffär och smaka på allas visdomar.

Titeln Två kors och en fisk får sin förklaring i de smycken som Torvalds burit under sitt kristna liv: först två kors av vilka det första var särskilt präktigt och glimrande, sedan ett mera spartanskt och till sist "bara" en fisk, som precis som för de tidiga kristna får symbolisera hennes religion. Det blir en träffande beskrivning för utvecklingen i hela hennes trosliv.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22