Som man ropar i skogen får man svar

Ett praktexempel på ett pseudovetenskapligt beställningsarbete finansierat av skogsskövlingsindustrin när det gäller skogsavverkningens klimatpåverkan är rapporten "The forest carbon debt illusion" som låtsas "visa" att skogsavverkning minskar koldioxidhalten i atmosfären. Resultatet kan till stor del förklaras av att författaren "glömt" att räkna med kol bundet i död ved, svampmycel och organiskt material i marken. Dessutom bygger beräkningarna på det i högsta grad tvivelaktiga antagandet att varje kubikmeter avverkat virke kommer att ersätta 0,5 ton fossil koldioxid.

En studie som beaktat även kolförrådet i död ved och i marken visar tvärtom att minskade skogsavverkningar ger stor och omedelbar klimatnytta. Även denna studie har dock använt sig av tvivelaktiga antaganden om i vilken mån skogsbiomassa kommer att ersätta cement eller fossilbaserade material och bränslen, något som författarna själva erkänner. Beräkningarna visar därför, endast på grund av dessa tvivelaktiga antaganden, att skogsavverkningar trots allt kan göra klimatnytta – men likaväl först efter över 100 år.

Att förutspå skogsbiomassans framtida substitutionseffekter är i själva verket omöjligt. Sådana beräkningar bygger med nödvändighet på specifika antaganden – gissningar – när det gäller framtida efterfrågan på energi och material, och förekomsten av alternativ. Förändringar i till exempel nativitet eller nettoinvandring, tekniksprång eller utbyggnad av alternativa energikällor, kan helt förändra förutsättningarna, liksom även politiska beslut och den ekonomiska utvecklingen över huvud taget. "Som man ropar i skogen får man svar" är ett gammalt ordspråk som väl beskriver vad det är fråga om – man kan enkelt få fram precis det svar man önskar genom att välja lämpliga antaganden som utgångspunkt.

Energi och material baserade på skogsbiomassa kan – i ett mycket långt tidsperspektiv – vara mindre klimatskadliga alternativ än fossila bränslen eller cement, men klimatskadliga är de likafullt, och nu är det dessutom bråttom att lösa klimatkrisen. Skogsavverkningarna och därav beroende industrier står för drygt 4 procent av Finlands bnp. Att freda hälften av skogarna skulle alltså i runda tal kunna minska bnp med cirka 2 procent, vilket är mindre än den genomsnittliga årliga bnp-tillväxten sedan 2000.

I praktiken torde minskningen bli mindre då industrierna i viss mån kan ställa om, till exempel till ökad återvinning av trämaterial, och nya arbeten kan uppstå i andra sektorer. I jämförelse med vad som står på spel i form av klimatkris och förlust av biologisk mångfald och vad man också skulle vinna i form av förbättrade rekreationsmöjligheter och livskvalitet är det alltså småslantar det rör sig om.

Om man, som Carl-Johan Jansson (HBL Debatt 9.11), likaväl tycker att det skulle bli för dyrt att freda så mycket skog ska man åtminstone vara ärlig med att det är pengarna man prioriterar, inte gömma sig bakom felaktiga påståenden om att skogsavverkningarna skulle vara bra för klimatet. Naturligtvis ska Finland också försöka påverka Indien, Kina och Brasilien och andra länder att de ska fasa ut sin kolkraft respektive bevara sina regnskogar, men vår trovärdighet på den internationella arenan stärks inte av att vi själva, i stället för att börja återställa våra skogar, fortsätter att systematiskt eliminera dem till förmån för biologiskt utarmade virkesodlingar med kort omloppstid och lågt kolförråd.

Anders Sirén, docent (förnybara naturresursers geografi), Kirjala Länkar tillsatta i texten 15.11.2021, kl. 7.55.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning