Som en fisks kamp på torra land

Kroppsliga minnen. Dansaren Paige Culley ömsar skinn i Daina Ashbees verk Pour.Bild: Daina Ashbee

Så beskriver recensenten Daina Ashbees koreografi under dansfestivalen i november.

Dans

Bombyx Mori

Koncept: Ola Maciejewska. Framställning: Maciej Sado, Keyna Nara och Ola Maciejewska.

Pour

Regi, koncept, koreografi och scenografi: Daina Ashbee. Framställning: Paige Culley.

Festivalen Liikkeellä marraskuussa. Stoa, 7.11. och 9.11.

Festivalen Liikkeellä marraskuussa har i år inget övergripande tema på sitt urval av samtida, gränsöverskridande samt växlande dans- och performanceorienterade scenkonst. Trots det kan man i utbudet se ett allt tydligare avståndstagande från representation, narrativitet och klara konceptuella referenser till förmån för materialitet i olika former. Det ger åskådaren allt större frihet att observera och registrera själv och att bearbeta sina upplevelser.

Av en slump råkade de två föreställningar jag såg tangera temat metamorfos och dessutom gå en kontrastfyllt varierande balansgång mellan det humana och icke humana. Men med helt olika utfall, måste jag tillägga.

Daina Ashbees helhetsmässiga men samtidigt barskrapat minimalistiska grepp på såväl scen som stoff i Pour, öppnar en kylig, sträv och rentav smärtsam värld. De minimalistiska men samtidigt drastiska och starkt uttrycksfulla faserna som Paige Culley tidvis sårbart tidvis starkt, med både när- och frånvaro i uttrycket framställer, är påträngande och kryper in under huden. Det känns som att bevittna en fisks kamp på torra land, en reptil som ömsar skinn eller som programbladet indikerar, en kvinna som dissekerar sitt kroppsliga minne via smärtpunkter förorsakade av förtryckande strukturer.

Scengolvet ser ut att vara täckt av is som gradvis smälter och blandas med den svett Paige Culley utsöndrar, när hon systematiskt och noggrant hackar sin nakna kropp mot golvet. Helheten och framställningen framstår både komprimerad och motiverad och den bär från början till slut.

Samma intensitet står inte att finna i Ola Maciejewskas verk för tre Bombyx Mori. Här agerar dansarna med svarta tyger på ett sätt som tidvis raderar ut det mänskliga till förmån för tygets föränderliga flykt och form. Pionjären Loie Fullers serpentindans från förra sekelskiftet har tjänat som inspiration. Visst tänker man på den, när dansarna i en utdragen scen i halvdager låter tyget cirkulera vilt.

Inledningen är performance- och installationslik i sin presentation av tyget som objekt. Här framstår dansarna som ett slags assistenter som exponerar tyget. När de sedan dyker in i sina respektive "kjolar" och bearbetar "fållarna" med käppar, framkallas ett elastiskt och föränderligt förhållande mellan kropp och tyg.

Jan-Peter Kaiku

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33