Solig souljazz på holmen

Fängslande. Mikko Helevä, Jukka Eskola och Teppo Mäkynen har förmågan att dribbla bort lyssnaren med geniala drag i en till synes enkel stil. Bild: Miikka Pirinen

På söndagseftermiddagen fanns tredubbelt skäl för jazzfest på Lonnan.

JAZZ

Jukka Eskola Soul Trio

Lonnan 12.6.

För det första inleddes sommarens konsertserie med sväng varannan söndag på holmen mellan torget och Sveaborg. För det andra såg ett nytt inhemskt skivmärke dagens ljus, vilket leder till det tredje skälet, Jukka Eskola Soul Trios debut-EP med fyra låtar på en tiotums vinylskiva.

Skivan utges av Rickytick-Antti Eerikäinens nya organisation, Grotto Editions i samråd med Matti Nives firma We Jazz.

Soul Trio är ett litet band som låter otroligt bra, större än vad trioformatet lovar. Trots att det är avslappnat på ytan är spelandet supertight och detaljerna fler än man är van vid, då det är fråga om en stil vars rötter är i 60-talets beatbaserade variation av hardbop, souljazz.

I souljazzen är det inte ackordens antal som räknas, även om man ju kan räkna dem. Särskilt svår matematik är det inte: det är blues- och gospelbaserat och det är de magiska grooven och ofta repetitiva enkelt riffande temana som utgör kärnan.

Men för Jukka Eskola, Mikko Helevä och Teppo Mäkynen är detta inte nog; de bakar in i styckena unisonodelar och pauser som inte alltid går enligt huvudreglerna. Därför kan det även låta som om Mäkynen plötsligt fått för sig att spela lite frijazzig rubato i en fill. Men de geniala synkoperingarna landar ändå på fötterna, efter att man lyckats konfundera lyssnaren några sekunder.

Trion inledde med ett par lånade stycken. More, temat från filmen Mondo Cane klingade kontinentalt med Eskolas feta flygelhorn och Heleväs fylliga orgel. Den unika terrassmiljön med omringande hav inramade 60-talsmusiken med en adekvat mängd lyxigt bohemisk dekadens. The Magilla är en mindre känd låt av Duke Pearson som Stanley Turrentine har spelat in. På originalet spelar fem blåsare, men kombinationen trumpet och orgel var en stabil stand-in för hornen.

Railyard Boogie, som finns på bandets skiva, är en lite mörktonad historia med bland annat frirytmiska inslag och en lunkande rytm i stil med låten Fever och stämningar som kan föra tankarna till David Lynchs rörliga bilder. Här kom den första gästen, basisten Ville Herrala, med i spelet.

Det lilla bandet bjöd även på storbandsstämningar via Mercer Ellingtons Jumpin Punkins. Mäkynen uppvisade än en gång sin förmåga till återhållsamhet. Han byggde upp ett trumsolo med mycket enkla medel, startande med några få toner. Det melodiska trumspelet förde tankarna till tibetanska munkars sjungande skålar. Helevä vällde fram bigbandriffar som kulminerade i klusterglissandon.

Mot slutet av det andra setet dök eftermiddagens andra överraskningsgäst upp. Pope Puolitaival kompletterade klangen med sin tenorsax och serverade fina solon.

Jan-Erik Holmberg

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Är du vuxen och vill bli närvårdare? Studiestart i mars 2020! Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning