Gruppkänsla på gott och ont

Hur kan solidariteten stärkas i ett pluralistiskt samhälle med ständiga globala influenser?

På vår kylskåpsdörr hänger varje jul tre teckningar: en lutande lucia som påminner om Lilla spöket Laban, tre gula tomtar med tiotals fingrar på var hand, samt två tomtar som i pratbubblor med svårtydd stavning diskuterar julens allvar. Konstverken utgör en del av familjens gemensamma historia som förenar årets jul med åren då barnen var små.

Yttre markörer är viktiga för sammanhållningen i grupper. Fotbollsfansen signalerar sin tillhörighet med hjälp av halsdukar, spelskjortor och flaggor. I mina skåp kan jag hitta prästskjortor, träningsdräkter, lionsmärken och annat som berättar om vilka grupper jag tillhör eller har varit medlem i.

Vi människor behöver sammanhang där vi känner oss hemma. I bästa fall ger gruppen oss trygghet och en försäkran om att det finns människor som ställer upp för oss vid behov. Gruppens medlemmar förväntas vara solidariska med varandra, även om graden av samhörighet varierar.

En stark gruppkänsla är inte enbart någonting gott, i synnerhet inte om samhörigheten bygger på ett avståndstagande från "de andra". Ibland räcker det inte med att fotbollsfansen håller på den egna klubben, de förutsätts även hata andra klubbars anhängare. Patriotism kan på motsvarande sätt slå över i förakt för alla som har sina rötter i andra länder.

Enligt sociologen Emile Durkheim finns det två former av solidaritet. Den ena bygger på att människors levnadsomständigheter och behov är likartade. Han nämner det gamla agrarsamhället och medeltidens hantverksskrån som exempel. Solidariteten byggde dels på att det fanns gemensamma intressen att befrämja, dels på att man försvarade det egna reviret mot dem som kom utifrån.

I det moderna samhället, med dess ökade specialisering, behövs det enligt Durkheim en annan typ av solidaritet. Den bygger på att vi genom vårt specialkunnande kompletterar varandra och behöver varandras tjänster. Olikhet är en rikedom, inte ett hot. Samma tanke uttrycks i Bibeln med att vi alla har olika gåvor, som gör att vi kompletterar varandra, liksom kroppsdelarna samverkar för helhetens bästa.

I dagens senmoderna samhälle har individualiseringen drivits många steg längre än vad Durkheim kunde föreställa sig. Hur kan solidariteten stärkas i ett pluralistiskt samhälle med ständiga globala influenser?

Alternativen är inte solidaritet eller själviskhet, utan det handlar snarare om vem vi primärt är solidariska mot. Den egna yrkeskåren? Den språkliga eller religiösa gemenskapen? Lokalsamhället eller den egna nationen? Mänskligheten?

Ju abstraktare gemenskapen blir, desto svårare är det att känna en verklig samhörighet och ödesgemenskap. Mänsklighetens största utmaningar kräver internationellt samarbete: migration, klimatförändring, internationell och nationell säkerhet. Men för att kunna tro på våra möjligheter att påverka vår omvärld behövs också de mer närliggande sammanhangen, där vi oftare känner att vi kan göra en skillnad.

Solidaritet bygger på insikten om att det gemensamma goda aldrig kan uppnås om enskilda individer eller grupper helt negligeras. Med filosofen Paul Ricœurs ord: Jag hoppas på dig för oss!

Björn Vikström ar tidigare biskop i Borgå stift och är nu universitetslärare vid Åbo Akademi.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning