Solidaritet framför allt

Gemensam kamp. Homosexuella i London solidariserar med gruvarbetar från Wales i 80-talets Storbritannien.Bild: Nicola Dove

Den brittiska dramakomedin Pride är en något ojämn men ändå rörande feelgoodfilm om ett gäng homosexuella som solidariserar sig med strejkande gruvarbetare i 80-talets Storbritannien.

Pride Yle Teema 22.00

Året är 1984 och i Storbritannien regerar järnladyn Margaret Thatcher. Gruvarbetarna på landsbygden strejkar och det finns knappt pengar till mat för dagen. I London vankas det prideparad och som vanligt förväntar sig deltagarna att få stryk både av åskådarna och av polisen. Men detta år är det ovanligt lugnt.

Den unga aktivisten Mark (Ben Schnetzler) noterar att det är för att polisen har fullt upp med att trakassera gruvarbetarna. Likheterna mellan gayrörelsen och gruvarbetarna går upp för honom: bägge får utstå hån och förtryck från pressen, polisen och Thatcher. Bägge vet hur det är att vara den som blir sparkad.

Solidaritet är ledordet, och Mark bestämmer sig för att bilda "Lesbians and Gays Support the Miners" för att samla in pengar till de svältande arbetarna. Men det är inte helt lätt att få folk att sluta upp; varför ska de plötsligt känna solidaritet med en grupp som oftast beter sig homofobiskt? Gruppen består slutligen av "six gays and a dyke", bland dem 20-åriga Joe (George MacKay) som blir gruppens fotograf och samtidigt försöker undanhålla det hela från sin konservativa familj.

Slumpmässigt hamnar de i det lilla gruvsamhället Onllwyn i södra Wales, där gruvarbetarna är minst sagt skeptiskt inställda till att få hjälp av ett gäng bögar och en flata. Men också där finns solidariska krafter. Bland dem Dai (Paddy Considine) som leder gruvarbetarna i Onllwyn, en människa som inte måste lära sig acceptans och empati utan har det rinnande i blodet, och Siân (Jessica Gunning) som mot sin mans vilja engagerar sig i Women's Support Group.

Matthew Warchus Pride (Storbritannien 2014) väljer optimism och feelgood framför allvar, och stundvis får det den verklighetsbaserade berättelsen att kännas tunn, ytlig. Säkerligen var kampen inte helt så smärtfri som Warchus målar upp det. Med det sagt är det befriande att inte alltid behöva konfronteras med den mörkaste versionen av en berättelse utan ibland få le och känna att världen inte är helt osympatisk ändå. Berättarglädjen går inte att ta miste på, och känslor lyckas den definitivt förmedla och röra upp.

De yngre skådespelarna får gott stöd av Bill Nighy och Imelda Staunton i små men betydande roller. Det är ändå Schnetzler som lyser starkast som den outtröttliga kämpen Mark.

I sina sämsta stunder är Pride en onyanserad blandning mellan Priscilla – öknens drottning (1994) och Allt eller inget (1997), jag tänker särskilt på Dominic Wests hockeyfrilla och discodans, men i sina bästa stunder är den rörande, vacker och alldeles härlig.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33