Sökandet efter en gemensam ton

Ney-flöjtist. Kudsi Erguner och hans magiska instrument. Bild: Wijnand Schouten

Kudsi Erguners och Finländska barockorkesterns första gemensamma konsert blev ett hopkok på västerländsk och ottomansk musik.

Kudsi Erguner och Fibo Players: Tuuli Lindeberg, sopran; Anna-Maaria Oramo, clavisimbalum; Mikko Perkola, viola da gamba; Solmund Nystabakk, renässansluta och teorb; Antti Tikkanen, violin. G Livelab 20.10.

Det är närmast en trend just nu att söka efter gemenskap mellan tidig musik och musik från olika delar av världen. Enligt en av pionjärerna på området, Jordi Savall, är det bästa sättet att komma nära renässans- och barockmusiken att samarbeta med musiker hemmastadda i muntlig tradition och improvisation. Eller som kollegan Gerald Trimble konstaterar i samma artikel i världsmusiktidskriften Songlines: "om du vill få en bild av hur man spelade gamba på 1500-talet är det antagligen bättre att snacka med musiker i en irländsk pub än någon vid Juilliard".

Juilliard har säkert mycket att ge numera, men liknande samarbetsprojekt slår för tillfället rot på en bredare front. Och väl så, Finländska barockorkesterns ensemble fick förhoppningsvis mycket ut av sitt samarbete med själfulle och skicklige ney-flöjtisten Kudsi Erguner från Turkiet. Torsdagens konsert på G Livelab (vilket fantastiskt ställe!) var ett experiment, en första konsert tillsammans, och siktet är ställt på ett större samarbetsprojekt nästa år.

Repertoaren denna gång var ett hopkok på västerländsk och ottomansk musik ända från medeltid till högbarock. För den som tycker steget från Perotinus till Monteverdi är rätt stort är det säkert en bra påminnelse – hur lätt stämplar vi inte till exempel orientalisk musik som en och samma sak, trots att fältet är lika brett som så kallad västeuropeisk musik, såväl vad gäller geografi som tidsperspektiv.

Den ottomanska musiken är en bred genre i sig och det blev endast några smakprov, från magiskt drömmande flöjtmelodier till fartfylld dansmusik. Det mest slående draget i detta sammanhang är naturligtvis avsaknaden av harmonier. Därmed lyfter jag speciellt på hatten för Anna-Maaria Oramos insats på clavisimbalum, där hon denna gång fick bidra med såväl intensivt melodiskt musicerande som perkussiva inslag.

Det äldsta västerländska numret, Perotinus Beata viscera från 1100-talet, är precis som den ottomanska musiken helt baserad på melodi, med sprakande ornamenteringar och långa melismatiska avsnitt. 1600-talsmusiken blommade sedan ut för fullt med fylliga harmonier och läckra affekter. Det kändes nästan som om solen gått upp då Fibo-gänget sparkade igång en mustig chaconne (med sköna improvisatoriska inslag), och Tuuli Lindebergs fantastiska tolkning av Barbara Strozzis Lagrime mie blev kvällens emotionella höjdpunkt. Världsklass.

Den stora frågan är hur bägge parter i ett musikaliskt möte som detta ska kunna spela med fullt självförtroende och bred färgpalett. För Fibos musiker var detta starten på en process, och en viss blyghet gjorde sig ännu gällande. Oerhört intressant är utvecklingen av det unisona musicerandet – eftersom den ottomanska musiken baserar sig på melodik är det instrumentens färger och frasering som står i fokus. Vad gäller intonation var man redan en god bit på väg med de ottomanska mikrointervallen.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning