Socialreaktionära partier kämpar mot ökad jämställdhet med vårdresurserna

Bild: Wilfred Hildonen

Millimeterrättvisa kommer landet aldrig att ha finansiella resurser till, men det angelägna är att förbättra vårdtillgången inom grundvården på ett avgörande sätt.

Debatten om vårdreformen pågår livligt och för dem som deltar vore det bra att först läsa det digra faktamaterial som finns att studera både på statsrådets och THL:s nätsidor. Den främsta utgångspunkten är att tänka på det skriande vårdbehovet hos dem som inte har resurser att anlita annat än hälsocentralerna. Beredskapen på dem har hela tiden försämrats och väntetiderna till läkare är på många orter fatalt för långa och det skördar liv och förorsakar ökad invaliditet och tungt lidande.

De som drabbas värst är de arbetslösa och en stor andel pensionärer och fattiga barnfamiljer.

De välbärgade och löntagare har utmärkta möjligheter att få snabb läkartid på privata läkarcentraler och får ofta redan hjälp där och i annat fall snabbare tid till mer komplicerad vård. Orsaken till att det fungerar snabbt är att personalhälsovården mest sköts på privata läkarcentraler och om den sköts på hälsocentraler har man där skilda läkare för den och snabb tillgång till läkare. Därtill är den vården gratis för klienterna.

Man kan naturligtvis diskutera olika varianter av hur en vårdreform borde se ut. Man har redan laborerat med vårdreformen i tre regeringar och nu är det livsangeläget att komma till skott.

Specialistsjukvården fortsätter som nu med remisser till centralsjukhus och regionsjukhus och den fungerar rätt bra, men strävan bör vara att garantitiden för operationer sänks från sex till tre månader.

Personalhälsovården fortsätter även gratis som en separat vårdgren så att löntagarna fortsätter att gå förbi andra vårdbehövande i kön. Fackförbunden håller fast vid nuvarande privilegier i vården.

Genom vårdreformen ansluter sig Finland främst till den nordiska vårdmodellen, men i ännu bättre och avancerad form. Men modellen påminner även om situationen i flera andra EU-länder. Kommunerna är för små enheter att sköta vården och de har inte heller klarat den utan omfattande statsandelar. Över 300 kommuner som vårdarrangörer är en helt misslyckad förvaltningsform. Det vanliga är på många håll att vården sköts av större enheter som län, regioner, landsting eller landskap. Namnen varierar, men grundtanken är likriktad.

Finland har ingen brist på läkare och därför är det oerhört viktigt att man nu ser till att den tillgängliga läkarkapaciteten tas i bruk till de vårdbehövandes bästa. Antalet vårdcentraler ökar kraftigt och därmed förkortas vårdköerna inom grundvården och det är den viktigaste utvecklingsfaktorn med denna reform. Valfriheten är ur patientsynpunkt viktig och att det inte som nu är pengarna som avgör för att kunna välja mellan kommunernas centraler och privata.

De som inte gillar att gå till offentlig vård på landskapens privata avtalscentraler eller hos avtalsläkare fortsätter naturligtvis som hittills på landskapens egna centraler. Det har kritiserats att det inte kommer att gå att välja mellan olika centraler på mycket små orter, men det är väl självklart att man inte kan upprätthålla vårdcentraler där patienterna inte skulle räcka till. Privata avtalsproducenter i vården kommer att finnas i de flesta kommuner så längre än till grannkommunen behöver man inte åka för att välja om man bor i glesbygden.

Inte finns det heller resurser att bygga flera centralsjukhus eller regionsjukhus till landsdelar där patienterna inte räcker till. Millimeterrättvisa kommer landet aldrig att ha finansiella resurser till, men det angelägna är att förbättra vårdtillgången inom grundvården på ett avgörande sätt.

Kommunerna har mycket olika resursmöjligheter och det förorsakar nu alltför stor segregation inom vården på olika håll i landet.

Landskapen kommer nu att fördelas vårdresurser så rättvist som man kan tänka sig. Utifrån folkmängden, åldersstrukturen, ytstorleken, skärgårdsförhållanden och språkförhållanden.

Naturligtvis är en del områden missnöjda med att budgetresurserna minskar på något håll för att öka solidariteten och för att minska segregationen inom de fattigare områdena. Det goda med reformen är att jämlikheten ökar i resursfördelningen. I Sverige har man stora problem med att skillnaden är så stor mellan rika landsting och de mycket fattigare landstingen. Det betyder segregation beroende på var man bor i landet och sämre nivå av vårdresurser. Därför har Sverige visat stort intresse för att Finland fördelar vårdresurserna så mycket bättre för olika landsdelar.

Tyvärr är dock trycket hårt från vissa socialreaktionära partier som kämpar mot ökad jämställdhet med vårdresurserna och om Samlingspartiet vinner nästa riksdagsval är risken märkbar att det vill leda en regering som inför en landskapsrelaterad skatt som gynnar landets rika delar och utarmar de fattigaste delarna. Solidaritet och ökad social rättvisa har alltid sina hängivna motståndare både nationellt och globalt.

Bo Holmberg Karis

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00